Landet finns invärtes i oss
Lokalpatriotismen visar varför Sverige fortfarande kan bli en levande nation.
Under alla år, medan svenskfientligheten sjönk sina klor allt djupare i vårt avlånga land, fanns en företeelse som fortsatte att blomstra. Den har varit mer eller mindre ständigt närvarande, och trots nationens politiska lappkast står den stabil och okontroversiell för såväl högern som vänstern.
Lokalpatriotismen.
Som fenomen är den fascinerande. Ofta företräds den av människor som politiskt befinner sig till vänster om mitten. Men när de talar, diktar eller sjunger om sitt hemland – det vill säga hembygden – låter de inte sällan som radikalhögern gör när den talar om nationen.
Jag tänker på Pitebandet Euskefeurat, som sjunger om Norrbotten på ett sätt som skulle ha fått Walther Darrés ögon att tåras. Eller varför inte Republiken Jämtland, med egen president, egen flagga och en egen armé. Allt är förstås på skoj. Men inte bara. Bakom skämtet finns en dröm och en längtan.
-
Varje landskap har sin egen, otvungna regionalism. Somliga menar mer allvar än andra, men alla är överens om att den egna hembygden är i särklass bäst och att ingen stockholmare ska tro att han kan komma dit och sätta sig på dem.
Oftast är de dessutom välkomnande, även mot stockholmare. Men är du inte infödd kan du knappast bli mas, kulla eller jämte. Dina barnbarn – kanske.
Och du gör bäst i att ta seden dit du kommer.
Det är en sund inställning. Jag sympatiserar med den.
Storstadsborna är likadana. Där är det oftast staden först, sedan väderstrecket och slutligen stadsdelen som definierar identiteten. Det präglar allt från hur man talar till vilka lag man håller på. Det finns myter och legender om söderkisar. Men det har också funnits överklassare, sprättar, Bagisbor och åtskilliga andra benämningar som både förenat och skiljt människor åt. Alla är dock överens om att Eken är bäst.
Jag är övertygad om att det är likadant i Göteborg och andra större städer.
Få tar sin region på lika stort allvar som skåningarna. Ur ett historiskt perspektiv är det inte särskilt märkligt. Förvisso har det i modern tid aldrig funnits något brett stöd för fullständig självständighet från Sverige, men den skånska regionalismen är ändå mer politiskt laddad än motsvarigheterna på Gotland eller i Jämtland.
Om landskapen kommer att ställa större krav på inflytande i framtiden återstår att se.
Stötta mitt arbete.
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
-
En sak är säker: lokalpatriotismen är ohotad. Och just därför är den så intressant.
Jag blev varse detta när Dan Eriksson föreslog att vi skulle besöka ett etablissemang i Mariestad där Simon Swahnström & Lürsta Sockens Husarer skulle spela.
Bandet sjunger Skaraborg till liv. Deras texter är fyllda av Göta kanal, Mariestad, Lyrestad, Hjo, Tibro och den västgötska slätten. Människorna, historierna, dialekten och platserna står i centrum, som om landskapet vore ett eget land. De har till och med tagit irländska folkvisor och flyttat dem till Skaraborg – inte som en parodi, utan som ett uttryck för övertygelsen att den egna bygden rymmer samma dramatik, humor och skönhet som någon annan plats i världen.
Och de är uppskattade här i bygden.
Det märktes. Trots att det var 30 grader varmt var det fullsatt.
Deltagarna i denna lokalpatriotiska yra var, för att uttrycka mig som en kulturarbetare av den moderna sorten, diversifierade. Utom på en punkt. Andelen ickesvenskar var lika med noll. Däremot sträckte sig åldersspannet från nyfödda till hundraåringar, även om merparten var mellan 30 och 60 år. Välklädda och välartade satt de med öl eller vin i handen och en rejäl, förbeställd räksmörgås framför sig.
Politiskt var de förmodligen ungefär som befolkningen i stort, antar jag utan att egentligen veta. Männen något mer åt höger, kvinnorna något mer åt vänster. Men alla var, som sagt, överens om att Skaraborg är något speciellt. Något unikt. Något som bara finns där och som ingen annan än den som är född och uppvuxen på platsen fullt ut kan förstå.
Och återigen: de har rätt.
Jag lade märke till en del politiska markörer, framför allt hos kvinnorna. Här och var syntes en feministisk symbol eller en tatuering. Och jag tänkte att om sångerna i stället hade handlat om Sverige och det svenska folket, hade de sannolikt inte dansat och sjungit med. Tvärtom. Då hade en kognitiv dissonans uppstått. För inte kan man se Sverige som unikt. Framför allt inte svenskarna.
Skaraborgare, absolut. Det är en ingrupp – en förhållandevis liten krets människor som delar historia, erfarenheter och kultur över generationer, vilket gör den unik. Men att zooma ut och låta samma insikt omfatta det svenska folket? Det tycks vara betydligt svårare.
-
För mig, som i allt väsentligt är en “anywhere” och därtill nationalist i grunden, är det ett märkligt skådespel. Men samtidigt kan jag förstå det.
Det lilla – från familjen till regionen – är nära, tryggt och intuitivt. Nationalstaten är en politisk form som vuxit fram ovanpå äldre och mer organiska gemenskaper. En konstruktion som har tjänat sitt syfte och gjort livet bättre för alla dem som kommit att ingå i den. Åtminstone fram till nyligen.
I en tidigare text, Imperium Europa – till civilisationens försvar, skrev jag:
"Regionen är livet, själen och hemmet. Det lilla hemmavid är organiskt och tydligt – intuitivt – medan imperiet är civilisationen, det stora, det mäktiga och det som bär över tid."
På konserten i Mariestad tyckte jag att detta blev ovanligt tydligt.
