Imperium Europa – till civilisationens försvar

Det räcker inte att förvalta ruinerna av det gamla Europa, eller förlita sig på nationalstaternas renässans. Antingen återtar vi historien eller så formas framtiden av andra.

En person som saknar självförtroende och ber om ursäkt för sig själv kanske får medömkan av sina medmänniskor. Sällan respekt. Och hon får snällt se sina innersta mål och drömmar blekna bort. För en civilisation väntar ett betydligt brutalare slut.

Självförtroende bygger man inte genom att be om ursäkt för sig själv. Det är så klart en balansgång, men att stryka Trump medhårs med ändlöst smicker eller visa förståelse för Rysslands aggressioner duger inte. När supermakterna skramlar med vapen ska inte vi förvandlas till en fredsrörelse som viker ner sig.

-

Att rusta upp och förbereda sig på att skoningslöst försvara vårt eget är inte att vara krigshetsare. Att hävda suveränitet och till och med höja ambitionen ytterligare kanske är att spela ett högt spel, men det är det enda rätta. Ibland verkar det som att våra politiska motståndare – somliga av dem – förstår detta bättre än oppositionens fredsivrande plakatpolitiker.

Macron vill öppna upp för ett kärnvapenparaply och Merz deklarerar att Tyskland ska skapa Europas mäktigaste armé. Norden lovar att försvara Grönland och Ukrainas härdade kämpar delar med sig av erfarenheter. Det kan vara början på något stort och viktigt.

Jag är inte ett dugg rädd för att ett militariserat Europacentrerat Nato blir en spjutspets för den värdegrundsdårskap som präglat vår kontinent under årtionden. Tror man det missar man ett grundläggande faktum: militarisering leder inte till vänsterliberalt trams. När det åter handlar om liv och död, försvar och krig sker en återställning av de grundläggande principerna som bär folken, länderna och den civilisation de tillhör. Det är just avsaknaden av detta som lämnat spelplanen fri för vänsterliberala självskadebeteenden.

Vare sig de genusutbildade reklammakarna på Försvarsmakten eller EU-byråkratins 68-avkok kommer att bli långvariga när ”achtung Panzer” ropas över dånande dieselmotorer och Jas- och Mirageplan bryter ljudvallen ovanför. Soldaten gör sig beredd att offra livet för blodet och jorden. Det är vad som motiverar. Värdegrundsbroschyren kommer att stampas ner i leran av grova kängor och vara glömd i samma stund som framryckningen sker på övning i Baltikum.

Vår uppgift ska inte vara att underblåsa den europeiska ängsligheten eller fortsätta hålla tillbaka potentialen inom vårt eget folk. Tvärtom proklamerar vi att Sverige är vårt land och svenskarna dess folk. Därefter: Europa är vår civilisation och vårt större historiska rum.

Europa ska inte betraktas som en administrativ konstruktion eller en marknad skapad av fördrag och byråkrater. Europa är äldre än alla moderna institutioner. Det är format av folk, språk, tro, kamp, filosofi, vetenskap, konst och gemensamma erfarenheter genom årtusenden. De europeiska folken är olika, men de tillhör samma civilisatoriska familj.

I en värld dominerad av kontinentala makter kan inget europeiskt folk längre ensamt fullt ut försvara sin frihet, sitt ekonomiska oberoende eller sin kulturella särart. Europas splittring har blivit vår svaghet. Vår tid kräver därför en ny europeisk realism.

Europa är inte endast geografi. Europa är en historisk och kulturell organism formad genom århundraden av gemensam utveckling. Från Aten och Rom till de nordiska rikena, från katedralerna till universiteten, från upptäcktsfärderna till vetenskapen och konsten löper en sammanhängande tradition.

De europeiska folken är grenar på samma stam och tillsammans ska de inte vara en Europeisk union utan ett Imperium Europa som, förutom kultur och historia, väger in den geopolitiska verkligheten och insikten om att de gamla europeiska nationalismerna delvis faktiskt varit självförstörande.

Sant är sedan att ingen verklig gemenskap kommer att kunna byggas utan kompromisser. Våra europeiska nationer kommer ibland att vara tvungna att acceptera begränsningar av egna kortsiktiga intressen för att säkra kontinentens långsiktiga styrka. Detta är civilisatorisk mognad i en globaliserad värld.

På samma sätt som svenska landskap och regioner en gång fogades samman till ett större rike måste Europas folk lära sig att tänka bortom den omedelbara nationella egoismen.

Kanske skaver tanken. Det har den gjort hos mig. Men jag kan inte å ena sidan se hur ett svagt EU fortsätter mot en hemkokt häxbrygd som får länderna att återigen blicka mot främmande stormakter för att säkra deras gunst, eller där oansvarig nationalism vägrar lyfta blicken och se bortom nationskonstruktionerna på bekostnad av vår civilisations framtid.