Jag är en svensk "anywhere"
Om ursprung, tillhörighet och den jobbiga frågan vart man hör hemma egentligen.
Det började med att en vän ifrågasatte idén om att jag inte känner mig lika hemma i det germanska Tyskland som i mitt Sverige. Han ansåg att det var ett utmanande av den pangermanska tanke han bär. Först förstod jag inte vad han menade.
"Såklart är jag mer hemma här än jag var i den förstad till Berlin jag bodde i", deklarerade jag. "Allt annat är ju dumheter."
Det gick utför därifrån.
-
Han undrade nämligen hur mycket "hemma" jag skulle känna mig på ett bröllop i Dalarna, varpå han började beskriva en del egenheter – och till råga på allt på mål – så jag inte begrep något.
"Inte alls", tvingades jag konstatera.
Sedan betade vi av smålänningen jag tycker mig förstå fullt ut, men inser att vederbörande såklart lägger till rätta dialekten och använder ord som fungerar över riket. Samma med skåningen i vängruppen.
Hade jag bevistat en småländsk släktträff, särskilt med äldre folk närvarande, så hade jag nog inte känt mig helt hemma. Eller en skånsk. Mat, dryck, beteende och små nyanser är helt okända för mig.
Här började jag vackla. Det kändes inte bra.
Sedan blev det värre.
-
Jag inser att jag känner mig hemma i den kontext som i allt väsentligt är den svenska socialdemokratiska samhällskonstruktionen. Uppväxt i en förort till Stockholm, med släkt från Blekinge i söder till Sundsvall i norr. Roslagen i min famn, men någon roslagskultur har jag inte i mig.
Sedan slogs spikarna ner i kistan då jag fick detta från min vän:
Apropå anywheres, en röst ur det förgångna gjorde sig påmind. Jag giver dig Nordlandets profet, Knut Hamsun:
”Mennesket skal ikke være alle steds fra, mennesket skal være hjemmefra, og det skal være hjemme.”
Var är mitt hem?
Så här förklarade jag det en gång:
"Hem är viktigt för mig. Men jag måste erkänna att Stockholm aldrig känts som ett. Jag går en generation bakåt när jag tänker hem, platser jag har koppling till. Jag har levt ett ‘vagabondliv’ förr, och det positiva med det är att jag känner mig ‘hemma’ där jag trivs."
Min vän konstaterade:
"Du är en svensk anywhere", och med viss sorg kapitulerade jag inför det.
-
Mitt "språk" är socialdemokratins urbana icke-dialekt, och mina traditioner är de som socialdemokraternas public service presenterade för folket när nationen skulle byggas ännu mer ihop. Jag kommer att känna igen mycket på julfirandet i Dalarna, eller på fikat hos vännen i Småland. När norrlänningarna bjuder in finns det mycket som känns som hemma … men … inte jättemycket mer än tyskarna jag lyckades kommunicera med i Falkensee.
Jag är rikssvensk, och när jag säger att jag känner mig hemma i Sverige, är det i denna kontext. Och på grund av socialdemokraternas hårda arbete är Sverige inte längre en nation av nationer, vilket gjort att "mitt Sverige" är dominerande från Ystad till Haparanda i offentligheten och populärkulturen.
Men inte i folkdjupet.
Jag känner mig hemma där jag trivs.
Jag, en svensk anywhere. Och jag gillar det inte.
Om du uppskattar att läsa mina texter och de ger dig något värdefullt, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration – det hjälper mig att fortsätta skriva. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack för allt stöd – det betyder mycket.
/Magnus