Vi ska stötta och hjälpa den svenska ungdomen som reser sig
Det handlar inte om våld för våldets skull – utan om disciplin, gemenskap och en vision för framtiden. Jag stod i skuggorna och såg något nytt ta form.
Här om sistens skrev jag om våld som skådespel och hur jag upplever att en viss typ av ”underjordiska slagsmålarrangemang” är ett tecken på en kultur på dekis. Jag skrev också att det är kontexten det i grund och botten handlar om.
Det degenererade Rom med gladiatorer som slogs på liv och död för att tillfredsställa pöbeln (oavsett vilken rang denna pöbel hade i samhället) är en sak, medan antikens palaestra var något helt annat. Med det i åtanke vill jag dela med mig av en helg som på många sätt visar just denna skillnad.
–
Den fjärde oktober intogs nämligen Svenskarnas hus i Älgarås av Aktivklubb Sverige, och jag hade möjlighet att på nära håll se vad som händer när dessa ungdomar kommer samman. Eftersom jag själv engagerade mig i mina tidiga tonår – och jag har många bra, samt för många dåliga, minnen från den tiden – ville jag få insikt i hur den nationella ungdomen organiserar sig, samt se om det finns något en annan kan hjälpa till med i mån av möjlighet.
Jag låtsas inte förstå “ungdomen” mer än på ett teoretiskt plan, och jag är övertygad om att det bästa sättet att som vuxen kunna ställa upp är genom att hjälpa till och underlätta för dem på den väg de väljer att gå. Det är den ödmjuka inställningen. Den utan pekpinnar. Förhoppningsvis gör den inställningen också att man vinner förtroende – som gör att de yngre lyssnar om man verkligen har något som behöver sägas och som kan hjälpa dem från att falla i samma gropar som en annan gjorde.
För Det fria Sveriges del är det självklart att finnas till hands för all form av positiv svensk nationalism, Aktivklubb Sverige inräknad.
–
På engelska kan man definiera personer som ”no nonsense”-individer, och det var det jag tänkte när jag pratade med ungdomarna som intog huset. De var där för att mäta sig mot varandra, men också för att knyta band och bygga brödraskap. De var där för att ta ännu ett steg på vägen som är deras vision (läs den här). En vision jag applåderar.
Inget nonsens … inget supande … inget macho-trams … men heller ingen påklistrad, ödesdiger nihilism. Tvärtom – energi och glädje … och en orädd vildhet som borde vara kännetecknet för hela vårt nordiska folk.
Väl inne i ringen var det på riktigt. Men det var värdigt.
Jag skrev i texten Våld som skådespel – en kultur på drift så här:
”När bröder prövar sig, kämpar och betalar med smärta och blod ska det vara i ett sammanhang där heder och ära lever. Det ska avgjort inte ske i den moderna världens kloaker.”
Och precis så var det.
–
Det var en plats för dem, och jag är mycket glad över att jag blev inbjuden att få dela denna gemenskap under några timmar. Nya ledare växer fram. Nya svenskar mejslas ut. Jag stod – ordagrant i skuggorna – och betraktade. Detta var deras stund, deras gemenskap, deras mannaförbund i skapandet.
Här vill jag rikta mig till er som läser detta och som passerat denna ungdom med år. Hjälp till nu. Hjälp mig och oss att kunna finnas för den svenska ungdomen som är vår framtid.
Hur? Bli medlem i Det fria Sverige. Stötta husfonden så mycket du kan. Försvara unga svenskar som organiserar sig. Denna gång ska vi vuxna inte titta bort.
