Våld som skådespel – en kultur på drift
Våldet är ofta en publikvara. Det här är ett försök att minnas något annat.
Människor har alltid fascinerats av våld. Men det lever inte längre främst i berättelserna om hjältar eller i den disciplinerade idrottens ritualer, utan i själva underhållningen. På nätets arenor, i sociala medier och i strömmade videor uppträder unga män och kvinnor som gladiatorer inför en publik som lika gärna kunde ha suttit på läktaren i Colosseum.
Jag syftar på fenomenet med arrangerade slagsmål utanför den ”normala” idrotten, bortom UFC eller liknande. Matcher med tveksam legalitet, som arrangeras av skuggaktörer och lockar med berömmelse och pengar – eller bara en chans att få pröva sig själv.
Det är skådespel där människor reduceras till råvara för publikens hunger efter känslor. Det som förut kom ur berättelser och symboliska ritualer, eller för den delen hårda tag inför ”folket” – som manbarhetsriter och uppvisning inför flickor – var uppbyggligt, karaktärsdanande och förberedde mannen för strid. Nu förvandlas det till ett drama där blod utgjuts för andras förströelse.
–
Att våld används i berättelser är inget nytt; våra myter, tragedier och filmer är fulla av det. Men det är en skillnad mellan att skildra våld som en del av en berättelse och att sälja det som ett självändamål. I verklig idrott, även i kampsport, finns regler, en uppbygglig tanke och en anda i grunden. I de moderna gladiatorspelen är syftet att ta bort skyddet och ge publiken det förbjudna. Det gör något med både utövare och åskådare.
Vi ser samma anda i andra populärkulturella fenomen. Reality- och förnedringstv bygger inte på fysiskt våld, men spelar på samma impuls: viljan att se människor brytas ned inför kamerorna. Hollywoodfilmer som Hunger Games och Battle Royale är dystopier som varnar för en civilisation som underhåller sig med blod och förnedring – men de har samtidigt blivit framgångar just därför att de ger publiken känslan av det förbjudna spelet.
Scenen är dessutom nära förbunden med kriminella miljöer – just de miljöer som en verklig nationell opposition bekämpar genom det samhälle vi vill bygga. Vi kan inte vara en del av detta och tro att vi inte påverkas negativt av det.
–
Missförstå mig inte. Det är kontexten, inte själva saken, jag far ut mot.
Jag vill inte se våra unga män med potential för storhet vara objekt för den kulturlösa massan som går igång på brutalitet för brutalitetens skull.
Trump vill arrangera UFC på gräsmattan till Vita huset.
Amerikansk antikultur.
Alltid spektakel.
Jag kan inte se Corneliu Codreanu acceptera hur hans legionärer förvandlades till slagpåsar för den degenererade bestens förnöjelse. Det går emot varje fiber i en folklig rörelse som vill lyfta det egna blodet från rännstenen, från förnedring och andlig träldom.
När bröder prövar sig, kämpar och betalar med smärta och blod ska det vara i ett sammanhang där heder och ära lever. Det ska avgjort inte ske i den moderna världens kloaker.
–
I grunden är detta en kulturfråga. Vi behöver fråga oss vilken sorts kultur vår opposition ska företräda: en där människan är en förbrukningsvara och våldet ett skådespel, eller en där mod, styrka och prövning har mening och riktning. Det handlar inte om att skyddas från hårda erfarenheter eller att förbjuda risker. Det handlar om att åter ge värde åt disciplin och gemenskap – och att vägra göra blod och förnedring till massunderhållning.
Hjälper du till?
Vi har alla en roll att fylla och jag kommer fortsätta göra min. Om du uppskattar det jag gör, så finns det några enkla sätt att stötta mitt arbete:
⟹ Teckna en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672 (skriv gärna “gåva”). 👍
⟹ Hjälp till genom att dela texterna vidare så fler hittar hit. 🫶
Tack för stödet – det betyder mycket.