Trots allt kommer vi resa oss igen
Det som pågår nu är inte ett uppvaknande bland folk. Vi har tänkt fel. Uppvaknandet kommer sedan. Det vi ser början på slutet av nu är en läkeprocess.
I tyska Greifswald har man satt upp en affisch från "konstnären" Sophia Schütze, med stöd av stadens anrika universitet. De förkunnar tillsammans: "Min blodslinje slutar med mig". Affischen visar en kvinna som hugger med en skalpell i en livmoder.
Jag mår illa av detta, jag blir tårögd. Det gör ont. När jag twittrade ut om detta skrev jag också: "Jag förstår inte detta självhat och hat mot livet självt" vilket så många så gärna visar upp. Framförallt kvinnor, vilket gör extra ont.
Och då hände det som sällan händer i denna tid av med- eller mothåll på sociala medier: jag fick ett svar som fick mig att förstå, att tänka till. Och med det föll en tyngd från bröstet. En Johan skrev:
"Om man ser det tyska folket som en sexutnyttjad, våldtagen kvinna blir det nog mer förståeligt. Hjärnan gör allt för att skydda kroppen.
'Vaddå, jag gillar att supa ned mig o knulla med flera olika män på samma gång, det är sån jag är..' som ett försvar mot traumat. Fortsätter ligga runt i ett sken av kontroll och skär sig i armarna för att öht känna något, vad som helst.
'Gör det igen, Bomber-Harris!'"
Det gäller heller inte bara det tyska folket. Det gäller de vita folken på jorden.
Efter att jag processat denna insikt fick jag förnyat hopp och tankarna återvände till en tanke jag formulerade i min bok Rasist, javisst? Den går ut på att en person som inser det höga värdet av något kommer att ta vara på detta något. Om du äger en dyrbar skatt så försvarar du den. Om du inte vet att det du äger är en skatt utan tror att skattkistan innehåller sand, ja, då slänger du bort den.
På samma sätt är det med arvet. Folk idag vet inte värdet av sin härkomst och inser inte att de är speciella, så de slänger bort det som givits dem att vårda. Och det beror på de upprepade attacker som vi utsatts för med början efter 1945 och framåt. De vita folken är traumatiserade och som försvar omfamnar vi bödlarnas varje giftiga viskning.
Vi lever som Heidenstam diktade:
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Självhatet, dödskulten och uppgivenheten är inte underlig med denna insikt. Och botemedlet är inte soma1 eller något av alla de namn på psykofarmakan som Big Pharma erbjuder oss för att göra livet uthärdligt. Det är inte att "knulla runt" eller "skära våra armar"; inte att dansa bort livet på etablissemang eller sittandes framför teven, swipandes på mobilen.
Nej, botemedlet är att förstå att vi är söner av bärsärkar och döttrar till sköldmöer. Vi måste inse det arv vi fått. Vi måste läka traumat och först därefter kan det stora uppvaknandet ske.
Det är inte lätt att bryta sig loss ur ett destruktivt förhållande. Det vi som folk har med våra bödlar – hart när ett dyrkande – kan verka omöjligt att rucka på. Ändå är det ju faktiskt det som sker hela tiden: en här och en där vänder ryggen åt plågoandarna, utan att någonsin se tillbaka.
Vi som klippt banden sedan tidigare och lärt oss att stå på egna ben måste sträcka ut våra händer till dem, vi måste praktisera nationalismen, inte bara predika den. När vi inser att vårt folk lider av trauman så är det lättare att känna empati och vilja hjälpa dem. Ock så är det lättare att med visshet känna att vi kommer resa oss.
Är det något världen visat oss så är det att inget trauma finns som vi inte kan läka. Med Allfader-Guds hjälp och folkets gemenskap i ryggen kommer en efter en helas … och därefter vakna upp.
I dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley tilldelas befolkningen dagligen en ranson av drogen soma, vilken gör dem medgörliga på alla tänkbara sätt.