Tankar vid härden – fjärde brevet
Jag vill bort från det banala, smaklösa och otillständiga.
Hösthälsningar från Älgarås
Jimmie Åkessons bröllop fick mig att reflektera över hur mycket vårt samhälle behöver en moralisk upprustning. Att så många av hans väljare varken ser det olämpliga i hans kopplingar till den kriminella MC-världen eller det faktum att ceremonin på många sätt hånade svensk tradition och äktenskapets helgd, säger mycket. Det illustrerar, precis som Vitalis Norström varnade för, hur "massan", genom industrialiseringen och den växande urbaniseringen, har förlorat sitt moraliska och intellektuella djup.
Jag skriver mer om detta på friasvenskar.se, så jag avser inte att fördjupa mig här. Men innan jag byter ämne, låt mig citera mig själv:
Vad vi behöver i förlängningen är inte politiska ledare som förvandlar sitt bröllop till en festival eller fraterniserar med personer som ingår i tveksamma miljöer sett utifrån ett traditionellt nationellt perspektiv.
Sådana “ledare” kommer inte ha vad som krävs eftersom de är en del av tidsandan, när de borde stå över den. De formar inte framtiden efter sin vilja utan dras med av den. En nations ledare måste hålla emot och stå stadigt på jorden. Mer lik en monark än en festlig typ.
Jag konstaterar att den som aspirerar på att vara ledare och härförare för vår heliga Sak måste leda genom exempel och vara beredd att göra uppoffringar.
Ja, det är en moralisk upprustning vi behöver, och det är inte svårare än vad Herman Lundborg beskriver i Degenerationsfaran, där följande tecken visar att samhället är på väg utför:
Storstädernas snabba tillväxt.
Familjebandens upplösning.
Aborter accepteras brett.
Individualism.
Begär efter "underhållning" och droger ökar.
Lyx och pengadyrkan.
Samhället blir mer våldsamt.
Folket behöver få veta vad som gäller, men också ha goda förebilder – förebilder som lever den svenska strävan, inte någon form av modernistisk "jag-jag-jag"-nationalism, där man kompromissar med traditionen, som Åkesson och hans följe gjorde.
Jag blir trött på det omoraliska och nedriga som ständigt slingrar sig omkring oss. Man hör saker som gör en nedstämd – om hur människor beter sig mot varandra. Svek, otrohet och lögner så snart blicken vänds bort. Det går inte an, och jag vill i alla fall inte ha med sådant folk att göra.
Vilken kontrast Pansardagen i Skövde var jämfört med det övriga samhället! För mig blev det tydligt – eller snarare stärktes jag i min uppfattning – att vi behöver ett mer militariserat samhälle. Det militära tänket måste genomsyra medborgaren. Det måste finnas en grundläggande känsla av plikt, mer struktur och effektivitet, samt färre val för individen. Ordning måste vara centralt, och det självklara ska vara att peka med hela handen.
När du ska försvara landet mot en fiende som vill döda dig och de dina, kokar allt ned till det grundläggande. Det finns inte tid för trams och wokeism, för banaliteter eller att vältra sig i lyx och självömkan. Lojaliteten till din kamrat – din kamrat i skyttegraven – blir en fråga om liv och död.
Krig är äkta. Att förbereda sig för krig är äkta. När soldaten formas drivs den moderna världen ur honom. Jag vet att det finns problem inom Försvarsmakten, men grunden är god. Jag såg svenskar, i princip bara svenskar. Ett vackert folk, med raka ryggar och taktfasta steg. Den liberala demokratin har inte knäckt militärens ryggrad, och den kommer inte att göra det. De behöver den för sitt eget försvar.
En god fostran av ungdomen, som fulländas genom militärtjänstgöring, där både män och kvinnor lär sig att försvara sitt land och sitt folk, skapar en stark karaktär. Vi som oroas över vissa tendenser inom Försvarsmakten kan vara lugna – det har inte gått överstyr, och det kommer det heller inte att göra. Tvärtom, vi är på rätt väg.
Jag har rätt, det kan du vara säker på.
Hösten har verkligen kommit till Älgarås nu. För kanske två veckor sedan lyckades jag ligga i solen i en timme. Så fort den försvann bakom molnen blev det kallt, men när den syntes värmde den skönt. Men nu är det slut på det.
Nu är det slut på morgonkaffet på trappan, och sandalerna har ställts undan. Strumporna har plockats fram och tagits på. Jag har sluppit dem sedan maj, så det är med stor sorg jag kapitulerar för kylan. Ved bärs in och ligger i olika stadier av torkning på golvet (i fina högar), och mitt mål är att starta värmepumpen så sent som möjligt. Värmen från kaminen är överlägsen – den är magisk. Den får ersätta solen under några månader, även om jag fortfarande kommer att ställa mig i hennes värme under hösten och vintern … så ofta hon behagar att visa sig.
Tillbaka till kaminen: Jag gillar att sitta framför den på morgonen. Det är det bästa sättet att komma igång på. För några år sedan tränade jag tidigt, jag gick upp och satte igång direkt. Men det gör jag inte längre. Nu går jag upp, tar kanske en kort promenad och sätter sedan igång kaminen. Jag gör lite yoga för att värma upp, och sedan sätter jag mig och tittar in i elden.
På tal om renhet och en flykt från det otillständiga – det är vad elden ger mig. Jag har en bönbok och en Martin Luther-dag-för-dag-bok som jag läser ur. Ibland bläddrar jag i någon annan bok. Vägmärken av Dag Hammarskjöld är en favorit just nu. Han hade moral och övertygelse.
Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?
Jag känner en samhörighet med orden. Ensamheten är ett pris man måste betala om man verkligen vill gå före, försöka förändra världen och göra skillnad. En ensamhet som bara den som gör det kan förstå.
⟹ Du kan enkelt stödja genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det blir ensamt av flera skäl. Har du kanske sett hur en vän tagit steg i fel riktning? Du vet att det kommer leda till tråkigheter om hon inte vänder om, men när du påpekar det blir du istället beskylld för att vara en olyckskorp eller fridstörare. Det är vad en offentlig företrädare för vår svenska strävan upplever varje dag, upphöjt många gånger.
Än värre är det när man öppnat för många dörrar som inte går att stänga. Varje sanning som uppenbaras gör det svårare och svårare att ens för ett ögonblick kunna koppla av och koppla bort. Jag lever denna svenska strävan, varje dag och hela tiden. Men det är värt det, för det som görs för folkets väl är alltid rätt.
Det är folket från fordom, jag ser folket som slet, ifrån upphöjda konung till horan längst ned. Det är mitt folk, det svenska, det ljushyllta sköna, med himlen i ögonen blå. Jag känner mitt folk. Mitt folk jag älskar. Mitt folk jag känner. Jag älskar mitt folk. Som vilar i jorden fötterna trampa, som lever inom mig, i blodet som forsar. Konungens vilja så folket utförde. Han utvald av Gud att folket betjäna. Dådkraftiga majestäter, av egen kraft stora. Men ännu större som Storsveriges kung. Leve mitt folk, folket som sliter. Hell upphöjde konung, Hell horan längst ned.
Den som lever för evigheten har inte tid med det banala, smaklösa och otillständiga. Kanske är det därför jag nu sitter och väntar på att två böcker ska dimpa ner från tryckeriet – båda har jag skrivit. Den ena är en uppdatering och förbättring av en stridsskrift jag skrev för åtta år sedan (Fästning Europa), och den andra handlar om uppenbarelsen jag fick om solkorset. Det blev en bok av det istället för något annat. Den viktigaste jag skrivit hittills, om jag får säga det själv.
Till nästa gång!
Kärlek, renhet och radikal nattvard
