Det är som du skriver i den inledande kommentaren att här kommer verkligen tankarna i skärvor. Du leder in på djupare frågor om vad nationalism egentligen innebär om inte just mindre staters rätt att hävda sig gentemot stormakter. Ärligt talat, det har väl alltid varit lite knasigt att kalla sig nationalist i ena vevan och hylla Sveriges stormakt i den andra.
Jag tycker invändningen är skarp, men att den träffar bara om vi utgår från att politisk nationalism måste vara entydig, ren och konsekvent (vilket vi nog inte kan till sist).
För mig är politisk nationalism varken en moralisk absolutprincip eller en sentimental dröm om småstaters eviga okränkbarhet. Den är ett sätt att väga lojaliteter. Folkets fortlevnad, värdighet och handlingsutrymme tillåts gå före abstrakta regler – också före regler som jag principiellt sympatiserar med.
Här finns två nivåer som lätt blandas ihop.
Den ena är normativ: hur världen borde vara. Suveränitet, ömsesidig respekt mellan nationer och gränsers okränkbarhet. Det är en vacker ordning. Den är värd att försvara som ideal, därför att alternativet är att ge upp inför ren nihilism.
Den andra är deskriptiv: hur världen faktiskt fungerar. Där är makt alltid ytterst förankrad i våldskapacitet. Det gällde när Caesar gick över Rubicon och när Genghis Khan red västerut ... och det gäller i dag. Här har jag inga illusioner, och det är just därför jag inte tror på moralism som utrikespolitik.
Politisk nationalism för mig innebär inte att förneka detta, utan att försöka navigera i det utan att tappa bort vem man är och vem man är skyldig lojalitet. Små stater har alltid haft tre alternativ: underkastelse, balanspolitik eller allians. Total autonomi har aldrig existerat utanför sagan. Fråga den lilla bonderepubliken Ditmarsken.
Att konstatera detta är inte att hylla stormakters övergrepp. Det är att erkänna spelplanen. Precis som Spengler påpekade: historien rör sig inte efter moraliska avsiktsförklaringar, utan efter krafter, resurser och vilja.
Så ja – det går att vara politisk nationalist och samtidigt inse att stormaktspolitik är en realitet. Det går att värna principen om suveränitet och samtidigt acceptera att den ibland måste vika för en annan princip: överlevnad. Konflikten mellan dessa är inte ett misslyckande i tänkandet, utan själva kärnan i politiskt ansvar.
Problemet uppstår först när man låtsas att spänningen inte finns. När man talar som om världen vore ett seminarium i internationell rätt, samtidigt som andra förstår den som ett schackbräde med insatser på liv och död.
Jag försöker inte lösa motsägelsen. Jag försöker att bära den.
Det är som du skriver i den inledande kommentaren att här kommer verkligen tankarna i skärvor. Du leder in på djupare frågor om vad nationalism egentligen innebär om inte just mindre staters rätt att hävda sig gentemot stormakter. Ärligt talat, det har väl alltid varit lite knasigt att kalla sig nationalist i ena vevan och hylla Sveriges stormakt i den andra.
Jag tycker invändningen är skarp, men att den träffar bara om vi utgår från att politisk nationalism måste vara entydig, ren och konsekvent (vilket vi nog inte kan till sist).
För mig är politisk nationalism varken en moralisk absolutprincip eller en sentimental dröm om småstaters eviga okränkbarhet. Den är ett sätt att väga lojaliteter. Folkets fortlevnad, värdighet och handlingsutrymme tillåts gå före abstrakta regler – också före regler som jag principiellt sympatiserar med.
Här finns två nivåer som lätt blandas ihop.
Den ena är normativ: hur världen borde vara. Suveränitet, ömsesidig respekt mellan nationer och gränsers okränkbarhet. Det är en vacker ordning. Den är värd att försvara som ideal, därför att alternativet är att ge upp inför ren nihilism.
Den andra är deskriptiv: hur världen faktiskt fungerar. Där är makt alltid ytterst förankrad i våldskapacitet. Det gällde när Caesar gick över Rubicon och när Genghis Khan red västerut ... och det gäller i dag. Här har jag inga illusioner, och det är just därför jag inte tror på moralism som utrikespolitik.
Politisk nationalism för mig innebär inte att förneka detta, utan att försöka navigera i det utan att tappa bort vem man är och vem man är skyldig lojalitet. Små stater har alltid haft tre alternativ: underkastelse, balanspolitik eller allians. Total autonomi har aldrig existerat utanför sagan. Fråga den lilla bonderepubliken Ditmarsken.
Att konstatera detta är inte att hylla stormakters övergrepp. Det är att erkänna spelplanen. Precis som Spengler påpekade: historien rör sig inte efter moraliska avsiktsförklaringar, utan efter krafter, resurser och vilja.
Så ja – det går att vara politisk nationalist och samtidigt inse att stormaktspolitik är en realitet. Det går att värna principen om suveränitet och samtidigt acceptera att den ibland måste vika för en annan princip: överlevnad. Konflikten mellan dessa är inte ett misslyckande i tänkandet, utan själva kärnan i politiskt ansvar.
Problemet uppstår först när man låtsas att spänningen inte finns. När man talar som om världen vore ett seminarium i internationell rätt, samtidigt som andra förstår den som ett schackbräde med insatser på liv och död.
Jag försöker inte lösa motsägelsen. Jag försöker att bära den.