Om vad som alltid föregår civilisationers fall
En text om eländets logik och faktiskt, vad som krävs för att åstadkomma en förändring.
Kära läsare,
Det är dags för lite fördjupning. Jag finner det nämligen tröttsamt att folk i allmänhet och makthavare av olika sort i synnerhet, är förvånade över hur det ser ut i Sverige och att den ena hemskheten efter den andra sker.
Att någon som vi givit mat och husrum våldtar en 100-årig kvinna är inte underligt. Det är logiskt. Att han sedan inte utvisas är inte heller underligt, utan logiskt. Allt som sker är helt logiskt och det har varnats för under tusentals år. Svensken ville dock inte lyssna och det gäller den absoluta majoriteten av nu levande svenskar så väl som de flesta som gått hädan de senaste decennierna.
Man "visste bättre" och klagade på den som varnade, kallade oss okvädningsord.
Kanske börjar det gå upp något nu för dem. Jag hoppas det. Så låt mig hjälpa till lite på vägen och ge en tydlig och fast grund att stå på, så att var och en kan få veta varför det är som det är och hur det kommer fortsätta om inte vissa åtgärder vidtas. Nu. På en gång.
Förlåt att jag avbryter. Jag är tacksam till var och en av er som stöttar mitt skrivande. Tack vare er kan jag erbjuda en viktig text som denna utan betalvägg. Tillsammans ser vi till att folkbilda. Jag hoppas att du som läser detta och inser vikten av dylikt själv skriver upp dig på en prenumeration. Tack på förhand!
Varje folk som går under1 gör det enligt samma logik. I förståelsen av denna eländets logik finns också svaret på vad som krävs för det rakt motsatta: överlevnad och blomstring.
Inget är nytt under solen. De gamla visste råd. De visste det så väl att de levde efter det, men också att de såg till att skriva ner det och föra det vidare. Inte som poesi eller fromma förhoppningar, utan som sammanpressad erfarenhet. En manual, i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Något att hålla sig till när trycket ökade, när tiderna hårdnade och när frestelserna att ta genvägar blev för starka. Något att leva efter.
Det är denna kunskap som vår tid har tappat bort, trots att den finns kvar. Texterna är bevarade. Varningarna är tydliga. Mönstren är välkända. Ändå beter vi oss som om vi var först i historien, som om inga folk före oss prövats, misslyckats eller gått under. Det är högmodets signum.
Jag vill här göra mitt för att visa detta så tydligt som möjligt för dig, kära läsare. Det ska råda klarhet kring vad som faktiskt föregår sammanbrott. Vad som alltid kommer först. Vad som aldrig uteblir i följderna. Jag kommer att vara rak. Jag kommer att vara tydlig. Utan omskrivningar och utan dimridåer.
De tre grundkrafter som återkommer, oavsett tid, plats eller folk, är ordningsupplösning, brutna överföringskedjor och högmodets gränslöshet. När den gemensamma ordningen upphör att erkännas blir handlingar godtyckliga, ansvar löses upp och auktoritet förlorar sin självklara tyngd. När överföringen mellan generationer bryts dör folket som folk, även om individerna fortsätter att leva. När högmodet tar över växer föraktet för arv, råd och begränsningar, och viljan att omforma världen utan att bära följderna tar form.
Allt detta hör ihop. Det går att förneka sambanden, men det förändrar inget. Det går att kalla det utveckling, frigörelse eller framsteg, men resultaten följer ändå samma mönster. Förnekandet av både naturlig lag och människans natur leder alltid till samma plats.
De traditioner vi ska undersöka är den israelitiska, den vediska och den nordgermanska. Det rör sig om religiösa traditioner – och varje människa med ett minimum av förstånd förstår att religion inte är något "opium för folket", utan den sammansatta form genom vilken mänsklig visdom traderats genom årtusenden.
Ateism och förnekandet av värdet i dessa religiösa traditioner – på grund av att det är religion – är helvetets förgård. Den moderna, så kallat "förnuftiga" människan är i praktiken ofta inget annat än en förklädd samhällsomstörtare – och dessutom inte sällan djupt obildad.
Tyvärr återfinns samma anda även inom religionerna själva, där auktoriteterna ofta är av samma slag, men klädda i helig skrud. Präster, predikanter och new age-jogis kan därför vara lika destruktiva som akademiker skolade i kritisk teori.
Det som följer är rimligt. Det är riktigt. Och det är sant.
Femte Moseboken 28
Femte Moseboken2 tillhör de äldsta sammanhängande försök som finns att formulera samhällelig överlevnad i termer av orsak och verkan. Kapitlet vi här uppehåller oss vid är det tjugoåttonde, och dess struktur är obarmhärtigt klar. Först en kort redogörelse för vad som följer av lydnad, därefter ett långt, detaljerat och nästan plågsamt konkret avsnitt om vad som följer av avfall. Tyngdpunkten ligger där. Det är uppenbart att författarna ansåg varningen viktigare än löftet.
Allt sammanfattas i en enda grundorsak: folket lyssnar inte längre och håller inte längre det som håller dem samman. Lagen upphör att fungera som ordnande princip. Det handlar här om mer än juridik i snäv mening. Lagen är riktning, gräns och gemensam form. När den överges ersätts den egna ordningen med andras sätt att leva. Främmande normer, främmande gudar och främmande intressen tillåts få inflytande. Det avskilda och sammanhållna folket löses upp till en samling individer utan inre disciplin. Texten är tydlig med att detta inte rör enstaka felsteg. Det rör ett tillstånd.
Ur detta tillstånd följer olika former av elände, och de beskrivs med en noggrannhet som saknar motsvarighet i moderna analyser. Först kommer det personliga och kroppsliga. Sjukdomar, plågor och långvarigt lidande breder ut sig. Människan drabbas av förvirring, ångest och modlöshet. Tillvaron präglas av rädsla i stället för trygghet. Det är som om marken under fötterna försvinner. Kroppen och själen reagerar på att den ordning de förutsätter inte längre finns.
Därefter följer det sociala och ekonomiska eländet. Missväxt, hunger och fattigdom blir vardag. Arbetet ger ingen frukt. Det man producerar tillfaller andra. Texten återkommer flera gånger till denna erfarenhet av att ansträngning och belöning skiljs åt. Människan arbetar vidare, men resultatet glider henne ur händerna. Ägandet blir osäkert, meningsfullheten går förlorad och framtiden upphör att kännas pålitlig.
På detta följer politisk och militär undergång. Nederlagen staplas. Fiender vinner mark. Främlingar får makt över landet. Självständigheten urholkas bit för bit. Det är här kapitlet blir särskilt precist i sin beskrivning av maktförskjutning. Den som bor bland folket stiger högre och högre över dem, medan de själva sjunker. Makten flyttas uppåt och bort från det egna kollektivet. Suveräniteten upplöses utan att något formellt ögonblick markerar dess förlust.
Samtidigt sker en moralisk och kulturell nedbrytning. Familjer splittras. Barnen går förlorade, bokstavligt och bildligt. Skam ersätter värdighet. Texten beskriver tillstånd där människor drivs till handlingar som strider mot deras egen natur. Det är ett tecken på att nedbrytningen nått långt. När sådant sker har samhället passerat flera trösklar redan.
Det yttersta eländet är dock av andlig art. Gud upplevs som frånvarande. Livet saknar riktning. Allt blir reaktion, inget längre handling. Människan lever vidare, men utan kompass. Detta framställs som värre än våld, hunger och nederlag. Att bli ett folk utan inre orientering är det verkliga straffet.
Kärnan i kapitlet är därför enkel och skoningslös. Kaos uppstår inte av slump. Elände är följd, inte tillfällighet. När lagen överges, när gränserna löses upp och när den egna vägen förloras tappar individen sin stadga, samhället sin sammanhållning och folket sin suveränitet. Femte Moseboken 28 beskriver inget undantagstillstånd. Den beskriver vad som alltid sker när ordningen bryts.
Bhagavad-Gita
Bhagavad-Gita3 tillhör en helt annan värld än den israelitiska, både geografiskt och kulturellt. Ändå är igenkänningen omedelbar. Där Moseboken talar om lag och förbund talar Gitan om dharma4. Orden skiljer sig, men funktionen är densamma. Dharma är den ordnade plikten, den levda lagen, den plats i helheten som varje människa bär ansvar för att upprätthålla. När denna ordning rubbas börjar eländet ta form.
Allt tar sin början i att människan upphör att leva enligt sin natur och sin roll. Varna-dharma, alltså den livs- och ståndsordning som binder samman individ, släkt och samhälle, överges. Plikten ersätts av begär, rädsla eller sentimentalitet. Handlandet slutar vara förankrat i ansvar och riktning och blir i stället ett uttryck för impulser. Människan upphör att se sig själv som bärare av något större och agerar som frikopplad individ. Här finns Gitans direkta motsvarighet till Mosebokens övergivande av lagen.
När handlingen inte längre är förankrad i dharma tar begäret och egot över. Lust, vrede och girighet börjar styra besluten. Den långa horisonten krymper till kortsiktiga vinster. Ära, återhållsamhet och ansvar löses upp. Krishna5 beskriver detta tillstånd som asuriskt, demoniskt, vilket i sammanhanget inte syftar på mytologiska varelser utan på ett mänskligt sinnestillstånd där självbehärskningen har förlorats. Det är ett psykologiskt och moraliskt tillstånd, med konkreta följder.
En av de mest centrala varningarna i Gitan gäller sammanblandning av ordningar. Detta uttrycks tidigt, när Arjuna6 fruktar konsekvenserna av det krig han står inför. När släkten fördärvas går de uråldriga lagarna under. När lagen går under drabbas hela släkten av laglöshet. Här introduceras begreppet varna-saṅkara, ordningsblandning. Det handlar om upplösningen av de strukturer som gör överföring möjlig. När roller, ansvar och gränser suddas ut mister helheten sin form.
Ur detta följer ett elände som först och främst drabbar ätterna. Släktens linje bryts. Förfäderna faller i den meningen att bandet bakåt upphör att fungera. Offret, vördnaden och minnet försvinner. Det är här Gitan är särskilt tydlig med att döden inte i första hand är biologisk. Kropparna lever vidare, men överföringen upphör. Traditionen löses upp. Identiteten bleknar. Det som dör är linjen.
När ordningen faller följer också moralisk och social upplösning. Familjen förlorar sin struktur. Auktoritet blir godtycklig. Skam- och gränslöshet breder ut sig. Människor vet inte längre vilka de är eller vad de är till för. Samhället mister sin inre kompass, och relationerna mellan människor blir instabila och kortsiktiga.
Detta speglas direkt i individens inre liv. Gitan beskriver ett psykologiskt elände präglat av rastlöshet, oro och aggressivitet. Självbehärskningen försvagas. Livet blir ett ständigt tillstånd av konflikt och missnöje. Människan splittras inuti på samma sätt som samhället splittras utanför henne. Det inre kaoset och det yttre kaoset är två sidor av samma process.
Den yttersta konsekvensen är andlig. De som lever i detta tillstånd känner varken handlingens eller avhållsamhetens väg. De saknar riktning. Det finns ingen uppåtgående rörelse längre. Allt reduceras till reaktion. Människan lever, men rör sig inte mot något.
I slutet av Gitan binds detta samman i ett större perspektiv. När varje stånd överger sin plikt, när handling inte längre offras till helheten och när människan vägrar sin roll, då rubbas inte bara samhället. Världens rytm bryts. Det kosmiska sammanhanget påverkas. Ordningens upplösning är därför både social och ontologisk.
Kärnan i Bhagavad-Gita sammanfaller därmed med den i Femte Moseboken. Elände uppstår som följd. Undergången börjar i den inre ordningsförlusten. Ätterna dör när överföringen bryts. Ett folk faller när det slutar leva som bärare av plikt. När människan upphör att veta vem hon är, dör hennes linje, även om kroppen fortsätter att andas.
Hávamál
Hávamál7 står i en annan terräng än både Femte Moseboken och Bhagavad-Gita. Den är varken en lagbok eller en profetia. Den är en handbok för överlevnad som fri människa i en hård värld. Just därför blir den så avslöjande när man försöker förstå vad som föregår sammanbrott. Den beskriver inte imperier och stora folkförflyttningar, utan den människa som står mitt i vardagen och måste klara sig med heder, omdöme och band till andra.
Här måste man också se skillnaden i omvärld. Israeliterna levde bland och mot främmande folk. Arierna i Indien levde omgivna av andra folk och kulturer, i en komplex värld där gränserna ständigt kunde rubbas. Nordfolket i yttersta norden levde i en isolerad och gles verklighet. Hoten var sällan massiva yttre influenser. Vinter, nöd, avstånd och små gemenskaper formade tillvaron. Därför blir Hávamáls varningar annorlunda i formulering. Den behöver inte i första hand tala om främmande gudar som tar över templet. Den behöver tala om något mer grundläggande. Människan som förlorar mått, minne och heder blir sin egen undergång. Ett folk kan gå sönder utan att någon främmande armé marscherar in, genom att människorna långsamt blir sämre.
Första grundorsaken i Hávamál är förlusten av måttfullhet, óhóf. Texten återkommer till att måttfullhet är klokast av allt. När en människa tappar självbehärskning, när hon börjar drivas av begär, rus eller prestige, när hon slutar känna sina gränser, då blir hon sårbar. Hon blir löjlig, hon blir farlig, hon blir lätt att fälla. I en värld av små samhällen där varje relation och varje rykte betyder något blir detta en spricka som snabbt växer. Eländet börjar som karaktärsförfall. Det börjar före yttre hot. Det börjar i hur människan bär sig åt.
Andra grundorsaken är glömskan av råd, sed och minne. Hávamál betonar minnet, inte som ett museum eller en krönika, utan som praktisk existens. Man lever på sådant man minns. Man överlever på råd som prövats. Man blir människa genom en kedja som går bakåt och framåt. Därför får orden om att fä dör och fränder dör sin tyngd. Allt levande dör. Det som avgör om något ändå består är domen över den döde, rykte, efterklang, det som andra för vidare. När tradition, rykte och minne slutar föras vidare bryts kedjan åt båda håll. Då lever människan utan rot och utan fortsättning. Den punkten är Hávamáls motsvarighet till ätternas död. Den sker på ett sätt som inte kräver massgravar. Den sker genom att bandet tunnas ut tills det brister.
Tredje grundorsaken rör brott mot gästfrihet och lojalitet. I en värld av små gemenskaper är detta avgörande för överlevnad. Den som bryter vänskap blir ensam. Den som missbrukar gästfrihet stängs ute. Den som inte håller ord mister skydd. Det som följer behöver ingen domare. Det följer av social fysik. Människan blir avskuren, och i en hård värld betyder det ofta slutet på framtiden. Eländet tar formen av social död, oavsett om kroppen fortsätter att gå.
Sedan kommer följderna, och de är lika konkreta som hos Mose och Krishna, men de yttrar sig på nordiskt vis. Den första stora följden är ärelöshet, níð. Det är inte en abstrakt moralterm. Det är ett öde. Att förlora rykte betyder att inte tas på allvar, att bli ett varnande exempel, att bli någon man pekar på. I den nordiska världen är det ett av de hårdaste straffen som finns. Det är värre än fattigdom, eftersom det gör fattigdomen permanent. Den som blivit ärelös får ingen hjälp, ingen respekt, inga riktiga band. Han lever, men han räknas inte.
Den andra följden är ensamhet och utanförskap. Hávamál återkommer till hur den som saknar vänner blir försvarslös. Den som står utan band står utan framtid. I en isolerad värld är detta ett öppet sår. Ensamhet är inte ett känslotillstånd i första hand. Det är en riskfaktor som gör varje vinter hårdare, varje konflikt farligare, varje sjukdom mer ödesdiger.
Den tredje följden är släktens och ättens degenerering. Dåliga giften, ohederligt leverne och brist på föredöme leder över tid till försämring av både kropp och själ. Barnen får inget att bära vidare. När de växer upp utan stadga, utan ramar och utan levande exempel blir de lättare, lösare, svagare. Kedjan försvagas ännu mer. Så kan ett folk urarta utan att någon fiende alls finns i sikte. Det sker inifrån, genom att man slutar kräva något av sig själv.
Den fjärde följden är förlust av klokhet. Den dåraktige talar för mycket, lyssnar för lite och tror sig veta mer än han gör. Det slutar med nederlag i varje möte, socialt, ekonomiskt och existentiellt. Det blir särskilt ödesdigert när man ställs mot folk som bär en diametralt motsatt kulturell, religiös och moralisk uppfattning. Då räcker det inte med god vilja. Då krävs omdöme, mått och vaksamhet. Den som saknar det blir överkörd.
Över allt detta ligger den kosmiska ramen. Till skillnad från Mose och Krishna finns här ingen tydlig räddning genom omvändelse. Ragnarök är ödesbestämt. Världen går mot undergång. Ändå finns en sorts ordning i detta. Gudarna faller med värdighet. De som hållit ordningen står rakryggade. Efteråt spirar nytt liv ur askan. Det är ingen moralisk belöning som delas ut. Det är ontologisk konsekvens. Den som levt med heder och mått faller på ett annat sätt än den som levt lätt och gränslöst.
När man drar ihop detta blir Hávamáls kärna den germanska formuleringen av samma lag som vi redan sett i de andra traditionerna. Mose uttrycker det som att lagen bryts och förbannelse följer. Krishna uttrycker det som att dharma bryts och släktens död följer. Oden uttrycker det som att måttet bryts och hederns och minnets död följer. I germansk värld blir eländet att leva vidare utan värde. Det är ett öde som kan drabba ett folk i ensamhet, i tystnad, i sin egen periferi.
Sammanfattning
Vi har nu sett tre traditioner. Tre folk. Tre tider. Tre språk. De har vuxit fram utan gemensamt politiskt projekt och utan någon överenskommen världsbild. Ändå säger de samma sak.
När ordningen överges följer eländet. När överföringen bryts dör folket. När högmodet tar över upplöses gränserna. Detta sker inte som ett straff utdelat uppifrån, utan som en följd som reser sig inifrån. Samma mönster. Samma riktning. Varje gång.
Hos israeliterna formuleras detta i termer av lag och förbund. När lagen överges förlorar individen sin stadga, samhället sin sammanhållning och folket till sist sin suveränitet. Landet glider dem ur händerna, makten flyttas bort och livet blir ett tillstånd av rädsla, förvirring och meningsförlust.
Hos arierna i Indien uttrycks samma lag genom dharmans upplösning. När plikten överges dör ätterna. Bandet till förfäderna bryts. Överföringen upphör. Människan lever vidare, men utan riktning. Samhället mister sin rytm och världen tappar sin ordning.
Hos germanerna formuleras detta i termer av måttfullhet, minne och heder. När självbehärskningen går förlorad, när minnet inte längre bärs vidare och när lojaliteten urholkas lever människan vidare utan tyngd. Eländet består i att finnas till, men sakna värde, namn och efterklang.
Skillnaderna mellan traditionerna är språkliga och historiska. Kärnan är densamma. Ingen av dem ser gränslöshet som befrielse. Ingen betraktar upplösning som utveckling. Ingen tror att människan blir bättre av att frikopplas från arv, plikt och ansvar. Tvärtom varnar de alla för exakt det som vår tid kallar framsteg.
Detta är ingen moralism. Det är ingen nostalgi. Det är ingen politik i snäv mening. Det är sammanpressad erfarenhet, destillerad genom generationer som såg vad som hände när man gjorde fel, och vad som krävdes för att överleva.
Att förneka detta kräver ingen intelligens, bara bekvämlighet. Att avfärda det kräver inget mod, bara högmod. Vi lever i en tid som systematiskt gör allt dessa texter varnar för. Vi river ordningen. Vi bryter överföringen. Vi upphöjer gränslöshet till dygd. Sedan låtsas vi bli förvånade över följderna.
Eländets logik är ingen hemlighet. Den är känd. Den är nedskriven. Den är prövad. Den gäller fortfarande.
Frågan är därför aldrig om de gamla rösterna hade rätt.
Frågan är om vi tänker fortsätta ignorera dem, och låta vårt folk och vår civilisation betala samma pris ännu en gång.
Om du uppskattar hoppas jag också att du stöttar!
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
När jag skriver "går under" betyder det inte nödvändigtvis att de upphör att existera. Däremot att de förlorar själva grunden för suverän existens.
Den femte och sista boken i Toran (Pentateuken). Titeln Deuteronomium kommer från grekiskans “den andra lagen”, då boken utgörs av Moses avskedstal där han sammanfattar och upprepar lagen för israeliterna innan de går in i det utlovade landet.
Ett centralt indiskt lärodikt där guden Krishna undervisar om hur människan bör handla utan att fästa sig vid resultatet av sina handlingar. Gitan är känd för att förena olika religiösa vägar och för sin betoning på att utföra sin personliga plikt (svadharma) med rätt inställning.
Ett begrepp inom indiska religioner som betecknar den universella ordningen, sanningen eller den moraliska plikten. Inom hinduismen syftar det ofta på individens rättrådiga plikt, medan det inom buddhismen främst avser Buddhas lära.
En av de mest populära och vördade gudomarna inom hinduismen, betraktad som den åttonde avataren (inkarnationen) av guden Vishnu. Han gestaltas ofta som en kärleksfull herde med flöjt eller som en vis lärare och krigare. Inom många traditioner, exempelvis gaudiya vaishnavism, ses han inte bara som en avatar utan som den Högste Herren själv, källan till all skapelse.
En av de främsta hjältarna i det indiska eposet Mahabharata och den tredje av de fem Pandava-bröderna. Han betraktas som en oöverträffad bågskytt och krigare. Arjuna är mest känd som mottagaren av den gudomliga undervisningen i Bhagavad-Gita, där han i en moralisk kris inför ett stort krig vänder sig till guden Krishna för vägledning om plikt och existens.
En fornnordisk lärodikt som ofta beskrivs som vikingatidens "vett och etikett". Den innehåller praktiska råd om vänskap, gästfrihet, måttfullhet och mod. Genom sina korthuggna strofer förmedlar dikten en pragmatisk livssyn där ryktet efter döden anses vara det enda som aldrig dör.