När vi vågat känna kan vi ta nästa steg

Ett lite mer personligt nyhetsbrev till dig som understödjer mitt arbete med en betald prenumeration. Läs eller lyssna.

Innehåll:

• Genom gråt till ynglingadåd

• Den mest mänskliga berättelsen

• Det brustna hjärtat

1 143 ord. Vill du lyssna ligger spelaren längst ned.

Välkommen till härdenbrevet.

Jag blev besjälad av Verner von Heidenstams ord när jag skrev om förtvivlan och förtröstan häromdagen.

Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

De behöver gråta menar skalden, för att kunna göra det som krävs, för att utföra ynglingadåd. Det betyder att vi måste erkänna och konfrontera det som drabbar oss och som faktiskt förlamar oss. Starka känslor riskerar att göra det. Prästmannen, författaren, poeten, musikanten och konstnären ska vara våra själasörjare här. Genom sitt skapande ger de våra känslor ord och bilder. I deras famn kan vi gråta, för att sedan klara av att ta nästa steg.

Det är klart att det blir bistert med jämna mellanrum. Vårt känsloliv är djupt och det påverkar oss mycket. Också den mest härdade känner och måste hantera det. Glädje, överraskning, förväntan och kärlek ger oss inga bekymmer och vi visar dem gärna öppet. Vi ler och skrattar och bubblar. Sorg, förtvivlan, rädsla eller andra mörkare känslor, de håller vi för oss själva. Det är ingen bra idé.

Jag menar inte att vi ska tränga oss på världen och tvinga var och en vi möter att dela våra tråkigheter, tvärtom, det är en dyster plikt att bära sin börda och inte få andra att hänga läpp. Däremot måste vi finna något utlopp, gärna en stabil axel, att luta oss mot. Ja, det gäller mig precis som det gäller dig.

Och det är lättare sagt än gjort.

Tillbaka till prästmannen, författaren, poeten, musikanten och konstnären alltså. Deras kanske viktigaste uppgift är att sörja för våra själar och ge oss ord eller bilder att sätta på känslorna vi har inom oss. De ska visa oss en väg framåt och de ska ge oss tillfälle att för en stund vältra oss i självömkan; de ska få oss att våga känna så vi kan gå vidare.

Det är först när vi gråtit som vi kan gå vidare mot ynglingadåd. Sant för ett folk och för en människa.

Själv så skriver jag för att komma åt känslorna, lyfta dem, reda ut dem och sedan lägga dem till ro. När jag gör det kommer många tankar och mycket faller på sin plats. Till exempel att upplevda svek sällan är det på riktigt. Jag kan känna mig sviken men det innebär inte att den jag tillskriver sveket faktiskt svikit mig, i vart fall inte med vett och vilja. Den tanken var tröstrik, även om den inte raderar ut känslan av svek.

Jag har alltid tyckt om poesi och gör man det så kommer man att skriva själv till sist. Själv har jag fastnat för kortverser eftersom sanningen inte kräver många ord. Den japanska haiku-dikten utan rim men med känsla är en favorit. Den passar vårt germanska sinnelag. Jag har också arbetat med fornnordiska versmått en del. Häromkvällen invigde jag sonen i kortversens värld. Han var skeptisk, sedan var han fast och någon timme eller två senare levererade han långt över förväntan. Det gladde mig, att kunna gå till diktens värld när något tynger en är en välsignelse.

Renlärig är jag inte när jag skriver. Jag gör det ju inte för att följa regler utan för att hantera känslor; för att gråta så jag kan gå vidare. I grund och botten för mig själv alltså, men som vanligt känner jag en förhoppning att kanske kunna lyfta någon annan. Därför vill jag dela med mig av några verser och tankar kring dem här och nu. Självfallet är det kärlek det handlar om, gudarnas gåva och förbannelse!

Den mest mänskliga berättelsen

Med

Ord som lovade
göra vår framtid lycklig.
Så började allt.