Min förtvivlan – min förtröstan

Jag är ointresserad av bilden av mig själv som "hård" mot de känslor som gör mig till människa. Det var viktigt förr. Sanningen är att jag ofta överväldigas. Det viktiga är att klara av att gå vidare.

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Förtvivlan föds ur insikten att något du älskar är på väg i fel riktning. Du vet att det är så eftersom du känner det du älskar på djupet. Därtill inser du också att du inte kan göra något åt det som sker. Du kan varna, försöka övertala. Men det är allt. Om ditt barn har hamnat snett kan du handgripligen agera, även om det kanske inte hjälper. I alla andra fall kan du bara säga ditt hjärtas mening och sedan låta det hela spela ut sig.

Förtvivlan föds ur kärlek

Att känna denna förtvivlan kräver kärlek. Men bara för att du känner den behöver den inte vara rätt. Ibland kommer den av rent själviska skäl. Här gäller det att vara på sin vakt. Men när man vet så uppstår förtvivlan. Pekar man sedan ut en väg som man vet leder rätt, men blir ignorerad, så uppstår bottenlös förtvivlan.

Jag tror att du också känt den. Alla som har förmågan att älska har gjort det, och så länge du har kvar den förmågan är du i riskzonen för att återigen tvingas känna denna känsla. Alternativet: att stänga av, att inte bry sig mer än ytligt om någon? Nej, det är inte rätt. Det är inte mänskligt.

Denna förtvivlan går att överföra från ett älskat barn, en käraste eller en vän, till hela vårt folk. Att älska sitt folk är att känna oro, och ofta förtvivlan. All samlad historisk kunskap visar att det som sker nu innebär att vi svenskar ödelägger vårt land och vår framtid. Med vett och vilja sker detta och folket väljer det också för sina barn.

Och inte bara folkutbytet utan kanske ännu värre: sexualiseringen av barn och transhysterin. De övergrepp som begås mot unga tjejer och killar är ofattbara. Jag har svårt att hantera det som sker på ett känslomässigt plan. Det är svårt att "stänga av". Eller klimathysterin som får unga vuxna att tro det inte finns någon morgondag. Eller den feministiska cancern som gjort att det normala är att vänta och vänta och vänta med familj och barn, om det ens blir av. Hopplös förtvivlan.

---

Jag fick en fråga från en person för en tid sedan: "Magnus, när grät du senast?" Det sanna svaret är att utan en daglig kamp av viljor skulle jag kunna gråta tills inga tårar fanns kvar. Så djup är min förtvivlan när jag ser det jag älskar vandra iväg på villovägar.

---

Jag vet att de flesta inte känner detta så djupt som jag. Det är inte lika personligt för dem som det är för mig. Det är min förbannelse … och min välsignelse. Det är tack vare det hela mitt liv är ett liv för folket. Sedan mina tidiga tonår har jag haft en tanke: att vilja tjäna den nationella saken. Och det är precis vad jag har gjort. De flesta andra känner som Heidenstam diktar:

Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.

Man håller förtvivlan stången och ler och sjunger och spelar med för att orka vardagen. Men glädjen är fadd, ty man har inget hopp. Och utan hopp blir man svagare hela tiden, mer vilje- och orkeslös inför sin situation. Man flyter med för man orkar inget annat.

Förtröstan mitt i förtvivlan

Hoppet finns. Förtröstan måste man ha, för sin egen skull, för att orka, men också för att det är rätt. Hoppet måste tändas hos folket, för då kan status quo brytas. Ett folk som inser att de faktiskt kan påverka sin situation bryter vanan att bara följa med. Svensken måste börja känna igen. De behöver omfamna sin förtvivlan för att kunna hoppas. Heidenstam igen:

Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

När svensken åter gråter över det som sker, är det början på slutet för detta onda system. Det gäller hela den vita världen. När vi har gråtit förtvivlans tårar finns bara en väg kvar för den som inte går under, att vakna till en ny dag då vreden och viljan till förändring gör sig påmind och de bittra tårarna blir bränsle för ynglingadåd.

Mitt i förtvivlan man känner vet man att man antingen måste gå under, eller våga ha förtröstan på att det som sker måste få ske, eftersom det måste ske.

---

Ja, jag gråter sådana tårar i natten. Det var inte så länge sedan. Kroppen skälver av förtvivlan. Tryck över bröstet. Andningen är grund och snabb. Jag gråter över att det som är mig kärt vandrar vidare på villovägar, och jag kan inte göra något åt det.

---

Ja, det måste ske

Karma, säger någon. Att skörda det man sår, säger en annan. Båda har rätt, eftersom det förklarar varför det som sker måste ske. Svensken idag skördar det svensken igår sådde. Vi måste vandra på vår Via Dolorosa, vi måste betala för fädernas synder, precis som vi också kan njuta av deras arbetes frukter. På samma sätt måste man skörda det man sår i sitt liv.

Förtröstan blir således nödvändig att frammana. Förtröstan eller att ge upp.

Förtröstan innebär att man finner något att lita på, den där lilla strimman av hopp. Att försöka se glaset som halvfullt. Att greppa halmstrået för glatta livet. För mig är det insikten om att värdet av det mänskliga livet ligger i att fullgöra min plikt: som människa, som man, som far och förhoppningsvis som make en vacker dag. Det är insikten om att Allfader-Gud inte tillåter mig att prövas värre än jag faktiskt kan klara av det. Förutsatt att jag vågar dra nytta av de redskap som givits mig för att klara av det: som att våga ringa den där kära vännen och blotta min nöd eller vända mitt till förfädernas andar i mitt blod. Det är gudomligt bestämt att den som gör sin plikt till sist vinner segerkransen.

Att ge upp är att bedöva sig. Att låta droger eller alkohol tysta sinnet är att förskjuta sitt ansvar och sin plikt, och tro att det inte kommer att bränna en till aska. När fäderna skaldade "gör rätt och räds inget" var det eftersom de visste att detta är den enda vägen framåt som inte leder till ett ovärdigt liv. Det kanske leder till smärta eller till bittra tårar i natten. Men det leder inte till ett ovärdigt liv. Det leder inte till att man ångrar sig inför Allfader-Gud. Gör rätt och du kan stå med rak rygg och säga: jag gjorde min plikt. När allt kommer omkring finns inget annat alternativ än att bära den börda som givits mig.

Jag vill inte mer,
Vill inte det här,
Men jag har inget val,
Det är som det är.

Jag önskar mitt liv,
var vanligt som andras,
Men det är så långt ifrån det,
och blott jag kan klandras.

Var morgon jag vaknar,
Och förnyar mitt löfte,
Att aldrig ge upp,
Och fly undan mitt syfte.

Bördan är tung,
Men med pliktkraft och vilja,
Med starka händer,
Kan inget mig från den skilja.

Jag ger inte upp,
om så jag allt mister.
Det är bördan vi bär,
vi idealister.