Ikonpolitik – Ett försök till begreppsliggörande

Om det som gör ögonblicket då idéer inkarneras – och världen darrar.

Jag skrev häromsistens om ”ikonpolitik” – ett begrepp som fastnade hos mig. Det satte ord på något jag länge återvänt till i mina tankar, utan att riktigt veta vad jag skulle kalla det. Nu har jag tagit det till mig och vill utforska det vidare. Jag tror nämligen att jag är något viktigt på spåren. Åtminstone för min egen del.

---

🎧 För dig som är prenumerant har jag läst in texten. Spelare finns nedan.

---

Det jag kallar ikonpolitik är inte en teori, utan ett tillstånd. Inte en modell för förändring, utan ett uttryck för när förändring redan har börjat ske – inte genom diskurs eller aktivism, utan genom närvaro. I min tidigare text beskrev jag hur den diskursiva, aktivistiska och även metapolitiska vägen känns alltmer otillräcklig för mig. Inte för att dessa vägar saknar betydelse, utan för att de inte längre bär någon skapande laddning i sig själva. De förändrar inte människan på djupet, utan endast till det yttre.

Ikonpolitiken däremot bär på en slags alkemisk kraft. Den verkar inte genom övertygelse, utan genom inkarnation. Den träder in i världen som gestalt och lämnar spår – inte i dokument eller debatter, utan i människans inre struktur. Som en kod som skrivs om. Som en ritual som graverar sig in i kroppen. Som något man minns utan att ha hört.

Det är en politik som inte planeras. Den föds. Den bärs av en människa, ett verk, ett rum, en närvaro – och den vänder upp och ner på maktens logik.

-

Jag menar att ikonpolitik är den politik som uppstår när konsten inte längre kommenterar världen, utan blir världen. När det inte längre är det sagda som bär kraften, utan det levda. Det inkarnerade. Det som träder in i rummet och förändrar det.

Ikonpolitik är när ett konstverk, en människa, en ritual eller en rörelse inte uttrycker något – utan är något. Den är politisk närvaro som arketypisk kraft. En närvaro som vibrerar i rummet, förändrar tiden, laddar blicken och får människor att minnas något de inte visste att de glömt.

Ikonpolitik är inte symbolpolitik. Det handlar inte om att vifta med flaggor eller klistra slogans på sig själv. Det är inte reklam. Det är inte poserande. Tvärtom. Ikonpolitik är något som sipprar upp ur djupet. Den har inget behov av att övertyga. Den förvandlar.

-

Oaktat allt annat var Adolf Hitler den mest ikonpolitiska gestalt som existerat i modern tid. Han var inte främst en idébärare – han var en symbol. Ett uttryck. En levande gestalt för en längtan, en vrede, ett mytiskt återvändande. Han var teater, kropp, arkitektur, liturgi, bild, blick – allt det som tillsammans förvandlar politik till rituell närvaro. Det var inte hans idéer som förändrade Tyskland, utan hans förkroppsligande av dem. Det var inte det han sa – det var hur han var där.

I andra änden av detta spektrum – skulle den som inte vet bättre säga – finner vi 1960-talets hippierörelse. Blommor i håret, öppna kroppar, dans, musik, psykedeliska färger – en fullkomlig ikonpolitisk motrörelse. De bar sitt program i sina kroppar, i sina leenden, i sitt sätt att leva och älska. Det var inte ett manifest – det var ett tillstånd. Man var budskapet.

Ikonpolitiken bärs av arketypiska män och profetiska kvinnor – som Jeanne d’Arc. Och av konstnärer. Av heliga vitr som Carl Larsson och John Bauer. Och av de kvinnor jag älskar och återkommer till: Tyra Kleen och Hilma af Klint. Hilma, som målade det som skulle komma. Inte för att övertyga, utan för att lyda. Hon bar något. Hon var sänd. Hennes verk var inte utsmyckning – de var ritual och vision i färg. De förändrar rummet. De är ikonpolitiska.

Det ikonpolitiska uttrycket går alltid genom det arketypiska. Det är därför det biter så djupt. Ikonpolitiken talar inte till medvetandet, utan till själens rotsystem. Den uttrycker inte en åsikt – den väcker ett minne. Ett kall. En form av igenkänning som går bortom det förnuftiga och det formulerade. Och det är just därför den är så potent. Den kan förföra. Den kan bränna. Men den är också det enda som i grunden kan förändra människan.

Det är denna sorts närvaro som i dag saknas. Vi har gott om åsikter, analyser, ideologier och teorier – men vi har nästan inga gestalter. Vi har förvaltare, inte bärare. Det är därför vår värld känns så tung och tom: den bär inga visioner, bara protokoll. Det är därför inget förändras, trots att allt borde.

Ikonpolitik uppstår först när en människa blir ett redskap för något hon själv inte fullt ut kan kontrollera. När konsten tränger igenom henne. När hon offrar bekvämligheten, lönen, anseendet – inte för att hon vill något politiskt, utan för att hon måste gestalta det som bär henne. Det är då, och bara då, som verklig omvälvning kan ske.

Och det är alltid flyktigt. Alltid sårbart. Kärlet spricker. Gestalten dör. Symbolen vittrar. Men minnet brinner kvar. Ikonpolitiken lämnar efter sig en glöd – inte ett partiprogram. Ett altare – inte ett manifest.

Och det är därför vi så förtvivlat behöver ikonpolitik. Inte för att vinna debatter, utan för att återvinna livets själva laddning.