När konsten blir politik

En betraktelse över politik bortom diskurs och aktivism.

Vare sig diskursiv politik eller aktivistisk politik entusiasmerar mig längre. De känns båda dammigt kamerala och tröttsamma eftersom de bara återupprepar sig själva. Det finns inget avantgarde, ingen verklig progressiv anda där – bara trött återvinning. Kanske är det en återspegling av den liberaldemokratiska samhällsordningen, som i allt väsentligt är som en gammal man som gjort sig själv impotent genom att han helt enkelt slutade bry sig. Språket är inte elegant, och det träffar aldrig rätt. Idéerna finns – men ingen tycks kunna bära dem.

---

🎧 För dig som är prenumerant har jag läst in texten. Spelare finns nedan.

---

Den aktivistiska politiken är lika tröttsam, även om den kan verka vital. Men en Donald Trump är inte ikonisk – han är parodisk, en karikatyr av ikonpolitikens yttre utan dess inre eld. Den aktivistiska politiken far fram som en tsunami. Den skakar världen, men likt vattenmassorna drar den sig tillbaka, och då kan något nytt byggas på kvarlevorna av det som stod där innan. Inget förändras på djupet.

Metapolitiken då? Den måste väl väcka intresse? Javisst – till viss del. Men den tenderar att bli akademisk och därmed förlora sin kraft, eller stelna. Den fastnar i former och blir självmedveten i sin vilja att förändra idéklimat. Med tanke på att politiken är nedströms från kulturen är metapolitiken viktig – som metod. Men metod är allt den är. Och i händerna på den moderna människan verkar den mest spegla bristerna i den materialistiska världsordningen.

Senaste gången jag blev verkligt berörd av något politiskt var när Neo-Germanska partiet sköt skott under 2022. När partiet väl gestaltades var formen given av en process som bara kan förstås som arketypisk. Det vi bevittnade var en ikonpolitisk väckelse, som inkarnerade en konstnärlig och estetisk folksjäl.

Ikonpolitiken för ingen debatt – den är budskapet, och den är sig själv. Genom sin blotta existens förändrar den rummet. Den är ritual. Ikonpolitik är upphöjd närvaro som påverkar enskilda människor till den grad att den präglar outplånliga engram i det undermedvetna.

Politiken var bara kärlet – kraften var konsten.

Det är bara när konsten blir politik, och konstnären träder in som banérförare, som en verklig politisk revolution kan uppstå. Och denna går inte att planera eller förbereda – den måste födas ur den kreativa andan hos dess första gestaltare. Mer ofta än sällan lever den som en dagslända i prakt och vitalitet, för att sedan dö och återvända till den mylla som födde den. Det är precis så det ska vara. Kärlen slits, börjar läcka, ändrar form. De tjänar konsten. Och konsten är det enda som är äkta – utöver krig och kärlek (död och liv).

När vi förstår ikonpolitikens väsen förstår vi också att det är konsten som är avgörande. Idag misstas förvaltare för ledare. Men ledarskap kräver en skapande själ – en konstnär. Bara den kan leva och gestalta den omvälvning som verklig politik syftar till.

För som Carl Gustav Jung skrev:

"Konst är en sorts medfödd drift som griper tag i människan och gör henne till sitt instrument. För att fullgöra detta svåra uppdrag tvingas hon ibland att offra sin lycka – och allt det som gör livet värt att leva för den vanliga människan."

För mig visar dessa ord tydligt hur ikonpolitiken 1) är ett uttryck för folksjälen, och 2) hur endast den som offrar sig själv – likt Oden i trädet eller Kristus på korset – är värdig att gestalta detta.

När man inser ikonpolitikens natur är det en befrielse. För man inser samtidigt att man själv bara är ett redskap för krafter större än en själv. Fokus förskjuts – från kontroll till närvaro, från planering till uppenbarelse. Då blir målet att verkligen leva sin kreativitet, och att älska utan krav eller behov av kontroll. Livets syfte är att gjuta mening i det som annars bara är existens. Den gnistan – den vitaliteten – bärs endast av konsten.