Att välja kapitulation är att redan ha förlorat
Diskussionen fortsätter om vi ska försvara och vara beredda att dö för Sverige, eller inte. Jag svarar på NeoCaroleans svar.
Jag tackar NeoCarolean för hans fortsatta engagemang i den här diskussionen. Den berör kärnfrågor för alla nationalister: vad är värt att försvara, vad är värt att offra, och vilken väg leder till vårt folks överlevnad?
Vi har nu kommit till kärnan. Han menar att det vore pragmatiskt att avstå från försvar, eftersom ett krig skulle kosta oss så mycket blod att vi inte hinner återhämta oss. Därför vore en rysk ockupation ”mindre dålig” än seger under rådande elit. Jag menar att detta är en defaitistisk illusion. Nationalismen kan aldrig reduceras till räkneark och riskminimering. Ett folk som väljer kapitulation framför försvar har redan upphört att vara en nation.
Pragmatism eller defaitism?
NeoCarolean kallar sin ståndpunkt pragmatisk. Men verklig pragmatism är att se verkligheten sådan den är. Och verkligheten är denna: inget folk i historien har säkrat friheten genom att kapitulera inför en stormakt. De som har försökt har blivit vasaller, deporterats, tvingats in i imperiers strukturer och i slutänden fått sin identitet stukad under lång tid (i de fall de helt enkelt inte bara utplånats).
Att tala om en rysk ockupation som ”mindre dålig” än seger är att göra sig blind för historien. Finland hade kunnat resonera så 1939. Men de valde motstånd – och tack vare det förblev Finland en självständig nation.
Ockupation föder inte frihet
NeoCarolean hävdar att ockupation ibland väcker nationalism, och hänvisar till Tyskland, Italien och Palestina. Men exemplen är haltande.
Tyskland och Italien blev inte fria därför att Napoleon ockuperade dem, utan därför att stormakterna till sist krossades i krig. Nationalismen där väcktes i kamp mot ockupationen, inte i kapitulation inför den.
Palestinierna är inte ett exempel på en lyckad nationell väckelse, utan på ett folk som förlorat land, splittrats i exil och blivit beroende av andra makter.
Finland fick sin moderna självständighetsträvan inte tack vare Rysslands ockupation 1809, utan tack vare att generationer kämpade mot den och till sist reste sig när imperiet föll.
Ockupation kan i bästa fall skapa motstånd – men det är alltid motståndet som bär frukten. Att välja ockupationen som väg är att överlåta hela sitt öde åt andra.
Ryssland är ingen neutral makt
NeoCarolean säger att dagens Ryssland inte är Sovjetunionen. Det är sant. Men det är irrelevant.
Redan 1951 skrev den ukrainske tänkaren Ihor Schurlywyj i Nation Europa – tidskriften som samlade Europas främsta nationalister med kriget i färskt minne – att det aldrig var kommunismen som var det avgörande, utan själva imperiet. Ryssland byter masker: ibland kyrka, ibland ideologi, men målet är alltid detsamma – att underkuva andra folk, radera språk och utvidga ryskt herravälde.
Schurlywyjs analys gjordes när Sovjet stod på höjden av sin makt och Europa ännu låg i ruiner. Ändå såg han klart: det är inte läran som driver Moskva, utan imperiet. Och det mönstret känner vi igen i dag. Från Tito och Tjeckoslovakien på 40-talet till Ukraina i dag är logiken densamma: Kreml tolererar aldrig självständighet.
Att kräva bevis för att dagens Ryssland skulle vilja förändra svenskars liv är därför en retorisk fint. Imperialismen visar sig alltid i samma form: ockupation, assimilation, dominans. Jag vet inga exempel som visar motsatsen.
Kriget och folkets styrka
NeoCarolean menar att vi redan håller på att dö ut, och att ett krig skulle påskynda detta. Här ligger skillnaden mellan våra perspektiv. Jag menar att den analysen är felaktig. Vi är försvagade, ja. Vi har ett katastrofalt barnafödande, ja. Men vi håller inte på att dö ut. Tvärtom. I ren numerär är vi fortfarande ett stort folk. Vi är i dag omkring sex–sju miljoner etniska svenskar. Det är inte få. Vi har backat något sedan vår topp, men hoppet är långt ifrån ute.
Jämför med esterna: knappt en miljon vid 1900-talets början, i dag cirka 800 000, med ytterligare 400 000 ryssar i landet. De är i praktiken marginaliserade på sin egen jord. Men de finns kvar, och de kämpar fortfarande. Att påstå att vi, med flera miljoner svenskar, redan håller på att försvinna är inte bara defaitistiskt – det är felaktigt.
Problemet är inte att vi är för få. Problemet är att vi är för svaga i viljan. Och den viljan stärks inte genom att resignera inför en ockupation, utan genom att mobilisera för försvar.
Vi måste sluta stirra oss blinda på nativitetstal. Nästan hela världen, förutom Afrika, har lågt barnafödande. Det är en global trend, inte ett unikt svenskt självmordsfenomen. Det kan vändas, om folkets anda och tro på framtiden återupprättas. Men ingenting vänder om vi på förhand accepterar undergången.
Förnyelse sker i handling, i motstånd, i offer. Ett folk som slutar försvara sig blir inte starkare – det blir en biologisk rest, en stam som till sist assimileras eller försvinner.
Historien visar också att folk kan återfödas ur krigets eld. Finland, återigen, är exemplet. Israel likaså. Folk som slåss för sin existens får en annan sammanhållning än folk som räknar för- och nackdelar med att ge upp. Hur futtigt är inte det att göra? Det är själva motsatsen till heroisk.
Kvinnor, barn och det civila försvaret
Han frågar vad som händer med våra kvinnor och barn om männen är vid fronten. Frågan är berättigad, men analysen är skev.
I ett totalt försvar mobiliseras hela folket. Det civila försvaret är just till för att hemmet inte ska vara laglöst. Att låta Ryssland ockupera oss är inget skydd för svenska kvinnor. Tvärtom – i varje ockuperat land har kvinnor varit bland de första att förnedras.
Det verkliga valet är alltså inte mellan trygghet hemma och död vid fronten. Det är mellan motstånd, där hela folket mobiliseras, och ockupation, där hela folket förnedras.
Nationalister efter kriget
Han frågar vad som händer med nationalister efter ett segrande krig, under en elit som hatar oss. Jag svarar: det är alltid så. Nationalister har alltid föraktats av regimen – tills historien gett oss rätt. Tills vi blir regimen. Vi slåss inte för regimens erkännande, utan för vårt folks överlevnad. Äran kommer senare, när segrarna skrivit historien.
Jag är övertygad om att de ukrainska nationalisterna kommer ha en starkare ställning efter att ha försvarat fosterlandet, än om de böjt sig för Moskva.
Men vi kan vara säkra på en sak: efter en rysk ockupation skulle nationalister inte hyllas i framtiden, utan tystas, deporteras och förintas.
Vad innebär det att gå under?
NeoCarolean definierar ”gå under” som att inga svenskar finns kvar biologiskt. Men det är en alltför låg ribba. Ett folk som bara existerar biologiskt men saknar frihet, kultur, självbestämmande och värdighet – det är redan ett dött folk. Nationalismen är inte biologi reducerad till kött, utan liv i full mening: kropp, själ, jord och framtid.
Slutord
Att kalla kapitulation pragmatism är att ge ett nytt namn åt defaitism. Nationalism utan försvarsvilja är inte nationalism, utan uppgivenhet.
Det är sant att regimen är vår fiende. Det är sant att vi lever i ett förfallet samhälle. Men det gör inte det yttre hotet mindre farligt – det gör det mer akut.
Schurlywyj visade, mitt i Sovjets zenit, att Ryssland inte drivs av en idé, utan av ett imperium. Därför är det en livsfarlig illusion att tro att ockupation vore ”mindre dåligt”. För imperiet är alltid detsamma, och de folk som ger upp inför det försvinner ur historien.
Vi måste slåss för Sverige, inte för regimen utan för landet, folket, barnen och jorden. Väljer vi att inte försvara oss, då har vi redan upphört att vara ett folk i historisk mening.
Och därför kvarstår frågan – den som Schurlywyjs röst från 1951 redan ställde: vill du stå fri bland Europas nationer, eller vill du böja dig för imperiet?
