Hur den än förkläs så är det rysk imperialism det handlar om
Rysslands mål idag är inte olikt Sovjets en gång i tiden. Det visade Ihor Schurlywyj redan 1951 och hans röst behöver höras idag eftersom för många inte förstår vad kriget i Ukraina handlar om.
När Ryssland återigen för krig i Europa talar många om ”Putins galenskap” eller om ”en återgång till kalla kriget”. Men det vi ser är inte något nytt. Oavsett ideologisk kostym så handlar det om en sak: den ryska imperielogiken som styrt landet i sekler. Redan på 1950-talet skrev ukrainska tänkare som Ihor Schurlywyj om detta: att det inte är ideologin som är problemet, utan imperiet. Texten nedan, publicerad mitt under det kalla kriget, är skrämmande aktuell – för det är samma system, samma vilja att underkuva och förinta andra folk, som i dag ligger bakom kriget mot Ukraina. Den som vill förstå detta krig måste börja här.
Kommunistisk eller rysk imperialism
Av Ihor Schurlywyj
De västeuropeiska och amerikanska politikerna använder ofta uttrycket ”kommunistisk imperialism”. Detta uttryck leder fel, eftersom det för folket i Kreml inte handlar om spridningen av en lära, utan om utbredningen av ryskt herravälde. De vill illustrera detta mål med levande exempel ur den senaste historien. Vi bör betrakta marskalk Tito, som blev känd först under senare år som en god vän till de ryska bolsjevikerna och av dem betraktades som en rättrogen kommunist.
Plötsligt kom det till en brytning mellan Belgrad och Moskva, och den sovjetiska pressen läste upp domen: Tito är en bandit. Vad hade då hänt? Hade inte Tito alltid varit kommunist? Hade han förvandlats till antikommunist? Nej, Tito förblev kommunist som tidigare. Men han hade till slut förstått att målet för den bolsjevikiska politiken mindre var spridningen av kommunistiska läror än av ryskt herravälde. Han ville inte längre se Jugoslaviens underkuvande som en rättslig följd av Moskvas lagar, utan ansåg det som ett övergrepp från en främmande fiende.
Även i Tjeckoslovakien ser man en stor konspiration bland kommunistledarna, som misstänks för att vilja föra politiken i en riktning som deras ryska trosbröder inte önskar, och därför försöker man från Moskva avlägsna dem från inflytande. Vi ser alltså att även jugoslaviska och tjeckoslovakiska kommunister, som kämpar mot den ryska expansionismen, betraktas som ”kommunistimperialismens” fiender.
Ytterligare ett exempel: I de västra gränsområdena kring Lemberg (Lviv) bor en befolkning som till övervägande del består av grekisk-katoliker. Den ortodoxa kyrkan i Moskva ansåg denna befolkning som ett hinder för den ryska imperialismen och i mars 1944 genomförde sovjetregeringen en brutal aktion. Präster och biskopar greps, kyrkans tillgångar beslagtogs. Kyrkan förklarades upplöst – och den ryska ortodoxa kyrkan tog dess plats! Den kommunistiska ideologin spelar här ingen roll – det handlar om folket, kyrkan, och det ryska herraväldet. Angreppet gällde inte en ”reaktionär kyrka”, utan en rival till Moskvas kyrka. Den bolsjevikiska läran och kyrkan i Kreml har bara ett mål: att sprida ryskt herravälde – i strid med kommunistisk doktrin.
-
I Östtyskland och i de Moskvatrogna satellitländerna undervisas ryska som obligatoriskt ämne i skolorna. I dessa länder påbörjas nu en process vars mål är att folk i Ukraina, Kaukasus, Turkmenistan, Vitryssland, Litauen, Lettland och Estland – länder som i århundraden kämpat för sitt språk – ska glömma sina egna och ersätta dem med ryska. Denna process motiveras med att Karl Marx lärde att hela mänskligheten bör tala ett gemensamt språk – men varför måste detta språk vara just ryska?
I den sovjetiska zonen i Östpreussen har bolsjevikerna fullständigt utrotat tyskarna, skickat de överlevande till koncentrationsläger i Ryssland och befolkat området med ryssar. Här ett utdrag ur artikeln ”Vi är Kaliningradbor”, publicerad i den Moskvatrogna Komsomolskaja Pravda den 29 maj 1945:
”På vårt folks begäran har den ryska federationen gett detta område vårt nya huvudstadsnamn: Kaliningrad. Kriget har fört nya invånare hit, och vi har övervunnit alla svårigheter som kriget medfört. Kremls sanning var att det viktigaste i kommunismens seger var att ockupera området med ryssar och göra det till ryskt territorium.”
Det är så Östpreussen "kommunistiskt" omformas. De styrande har med våld bytt ut livsformen i detta område. Den ryska imperialismen förklär sig i kommunistisk dräkt – men det är ingen kommunistisk lära som driver dem, utan viljan att ersätta tysk och polsk makt med rysk.
Denna process har pågått i årtionden, och ändå tror många i Västeuropa och Amerika att det handlar om marxism, om en kamp för en idé. Men det är inte marxismen som driver Moskva till krig i Ukraina, i Baltikum, i Kaukasus, i Turkestan – det är rysk imperialism! Alla folk under Sovjets välde får kämpa för sina språk och sina traditioner mot en kolonialmakt som inte är engelska, franska eller tyska – utan ryska. Ryska imperiet har förklätt sig i rött.
-
Därför är det ingen tillfällighet att de ukrainska nationalisterna, som kämpat i årtionden för ett oberoende Ukraina, inte betraktar Sovjet som kommunistiskt, utan som en rysk kolonisatör.
Och därför förklarade de krig mot denna makt – inte i strid med kommunismen, utan mot rysk och polsk imperialism – den imperialism som kämpade mot det ukrainska folket.
Det är därför inte förvånande att Västmaktens underrättelsetjänster under andra världskriget inte samarbetade med den ukrainska upprorsarmén (UPA), som kämpade med fanatisk beslutsamhet mot både Hitler och Moskva, utan istället överlämnade dess avhoppare till de ryska imperialister som band deras händer och fötter och utlämnade dem till fienden. Även när de allierade släppte ner vapen från luften till sina trupper, så ignorerades flera miljoner män från UPA. Det är heller inget mirakel att skaparna av Atlantpakten bara med fötterna förklarade att de kände sympati för det ryska folket. Officiellt sade de sig ogilla kommunismen men ändå sympatisera med ryssarna. I verkligheten gömde de bakom denna påstådda antikommunism sin rädsla för rysk imperialism och en antipati mot andra folk, särskilt de som föll offer för rysk imperialism. Denna politik riktade sig även mot Tyskland, och i synnerhet mot de folk som förtryckts av ryssarna.
Så länge dessa folk, fjättrade av imperialismen, klagade högljutt över sin misär, fann västmakterna dessa klagomål störande. Men så snart de slog larm och försvarade sig med vapen mot denna älskade tyrann, blev de från väst betraktade som farliga och oönskade. Det är ingen slump att detta "odjur", som man så gärna hatade i ord men fruktade i handling, aldrig fick kallas vid sitt rätta namn. Stödet till rysk imperialism blev en bumerangeffekt i den västerländska politiken – för när den västliga allmänheten började förstå vad denna politik innebar, försökte västmakterna dölja sanningen, även för sitt eget folk. Man manipulerade press och information, tystade vittnen, och blockerade alla försök att avslöja verkligheten.
-
Den ukrainske vetenskapsmannen Szczehlak, redaktör för tidskriften Ukrainian Quarterly, visade på detta i ett arbete som publicerades i New York. Han sammanställde absurda påståenden som exempelvis: "Städer som Lviv, Kiev och Poltava befolkades mestadels av ryssar." Den officiella World Almanac anger ett exempel på okunskap eller avsiktlig förvanskning, när den hävdar att det inte finns några ukrainare i världen, men att det däremot finns 100 miljoner ryssar. Vad säger detta om Västmakternas kunskaper om Europas folk? Samma World Almanac skriver också att det finns flera hundra tusen ukrainare i USA – vilket alltså motsäger påståendet att folket inte existerar. Men varifrån kommer då dessa människor? Har de fötts av ryssar eller av sig själva?
-
Och så några tal för att belysa verkligheten: I januari 1926 genomfördes en officiell folkräkning i Sovjetunionen. Den visade att där fanns 147 miljoner invånare, varav endast 77,8 miljoner var ryssar. Före det tysk-sovjetiska kriget genomfördes ytterligare en folkräkning i Sovjetunionen. Sedan sade man att antalet ryssar hade ökat till 119 miljoner. Den totala befolkningen i Sovjetunionen uppgick då till 193 miljoner. Med andra ord: under terror, fängelser och koncentrationsläger, där 60 miljoner människor dödades i Sovjetsystemet, såg man plötsligt till att en majoritet i landet bestod av ryssar. På så sätt verkställdes "folkens enhet" – men bara om det betydde ryskt herravälde.
När denna befolkningsförändring ifrågasattes av en internationell kommission, svarade Sovjet att det rörde sig om "naturlig befolkningstillväxt", och att alla icke-ryska nationer hade minskat. I verkligheten hade ryssarna inte blivit fler, utan de andra folken färre. Dessa siffror publicerades dock aldrig i Sovjetunionen, utan endast i utlandet. Även om Sovjet officiellt erkände 78 miljoner ryssar, sade amerikanerna 1950 att Sovjet hade 100 miljoner ryssar – och senare till och med nästan 200 miljoner.
Syftet med detta västliga beteende var att avleda världens uppmärksamhet från de förtryckta folkens tragedi. De som påstod sig ha skapat Atlantpakten för att rädda folken från krigets fasor – samtidigt som de i Teheran och Jalta samtyckte till att dessa folk skulle förlora sin självständighet – var de verkliga möjliggörarna av den imperialistiska expansionen. Skulle man ha tillåtit andra imperialistmakter att ta ifrån folk deras självständighet? Skulle man ha låtit Tyskland eller Italien, om de hade vunnit, göra detta?
Det handlar här inte om enskilda brott, utan om ett systematiskt och långsiktigt förräderi mot folkens rättigheter. De västliga makterna valde att tolerera rysk imperialism – och vände ryggen åt de nationer som förlorade sin frihet.
Detta borde stå klart för varje politiker, journalist och forskare i västvärlden. Vi vill inte kalla det västliga hyckleriet för "kommunism", för detta är inte marxistisk politik – utan imperialismens kalla logik. Så länge det ryska väldet existerar, och så länge det försöker expandera under täckmantel av kommunism, kommer den verkliga faran inte från idéer utan från imperiedrömmar. Detta är inte kommunistisk utan rysk imperialism.
Publicerad i Nation Europa, juli 1951
Kriget i Ukraina är rysk imperialism i ny kostym
Ihor Schurlywyjs text från 1951 är inte bara ett historiskt dokument, utan ett klarsynt ideologiskt resonemang som fortfarande ekar med skrämmande relevans. Hans huvudtes – att Sovjetunionens expansion inte i grunden drevs av kommunism utan av rysk imperialism – har fått nytt liv i och med Rysslands invasion av Ukraina 2022. Det vi bevittnar i dag är inte en återkomst av marxistiska idéer, utan en fortsättning på det imperieprojekt som Schurlywyj redan på 50-talet avslöjade: ett försök att utplåna självständiga nationer och assimilera dem i ett ryskt maktblock.
I sin text visar Schurlywyj hur makten i Kreml inte tolererar självständighet – inte ens från ideologiska allierade. Han pekar på Tito och kommunistledare i Tjeckoslovakien som snabbt blev fiender till Moskva så snart de avvek från ryskt herravälde. Dagens paralleller är tydliga. Ukrainas val att orientera sig västerut betraktas av Ryssland inte som en suverän rätt, utan som förräderi. Och det svarar man på med krig, annekteringar, kulturell radering – precis som Sovjet gjorde i västra Ukraina, Baltikum och Kaukasus.
Men den ryska imperialismen har aldrig nöjt sig med militär makt. Redan under kalla kriget använde Sovjet fredsrörelsen som vapen. Under paroller som ”nedrustning” och ”avspänning” byggde man upp en hel flora av organisationer, konferenser och kampanjer i Västeuropa – styrda och finansierade av Moskva för att undergräva västlig försvarsvilja. Rörelsen riktade sig aldrig mot sovjetiska kärnvapen, aldrig mot östlig expansion. Den var en kanal för psykologisk krigföring, ett propagandainstrument för att kuva Europas ryggrad.
I dag har denna strategi återuppstått, men i ny skepnad. Naiva ”fredsvänner” – ofta maskerade som konservativa, nationalistiska eller libertarianska konton på sociala medier – radar upp Kremls propaganda med exakt samma formuleringar: ”Jag vill bara ha fred”, ”Ukraina borde ge upp för att rädda liv”, ”NATO provocerade fram kriget”. Vad de i själva verket gör är att fungera som imperiets språkrör. De är inte oppositionella, de är kollaboratörer. De må bära runor, flaggor eller Bibelcitat i sina profiler – men de tjänar samma herre som fredsduvorna förr om åren: Moskva.
Det senaste exemplet kom i Tyskland. AfD, ett parti som säger sig stå för nationell suveränitet, kräver nu att den ryske ambassadören ska få tala vid en minnesceremoni i Torgau – där amerikanska och sovjetiska soldater möttes 1945. Att Ryssland idag ockuperar delar av Ukraina, mördar dess medborgare och vill skriva om Europas karta spelar ingen roll. AfD väljer att bortse från verkligheten, och föra vidare den ryska berättelsen om fred genom underkastelse. Det är samma gamla knep: att använda historien som verktyg för att rättfärdiga imperium.
Och nu går det ännu längre. Donald Trump har öppet föreslagit att Ryssland ska få behålla Krim – och kanske 20 procent av det ockuperade Ukraina – i utbyte mot fred. Det är inget annat än en välsignelse av krig som metod. Ett brott mot folkrätten reduceras till byteshandel. Med denna logik blir varje diktatur med tillräckligt stor armé berättigad att erövra, annektera och utplåna små folk, så länge den orkar hålla fast vid bytet tillräckligt länge.
Vad händer när USA godkänner detta? När den sista globala motvikten till just denna sorts tyranni signalerar att gränser och nationell självbestämmanderätt inte längre spelar någon roll? Svaret är enkelt: då är inte kriget ett undantag, utan ett verktyg. Då dör varje garanti för små nationers överlevnad. Då blir världen en plats där makt är rätt, och där frihet bara tillkommer dem som kan försvara den själva – eller inte är intressanta nog att förgöra.
Därför måste Europa stå fast. Men här finns ett annat problem. EU:s liberala demokratier är mer engagerade i interna projekt kring värdegrund, identitetspolitik och symbolfrågor än i sin egen säkerhet. Om parlament debatterar könsneutralt språk mer intensivt än militär upprustning, signalerar det svaghet – inte styrka. Och imperier respekterar inte svaghet. Schurlywyj visste det, och Ukrainas försvarare vet det i dag.
Det krävs en ny sorts europeisk realism. En som inte handlar om att överge demokratiska värden, men om att förstå vad som faktiskt hotar dem: inte olämpliga tweets eller gammaldags tänkesätt, utan pansarkolonner, cyberattacker och kulturell utradering. Ryssland vill inte bara vinna ett krig – det vill att Ukraina ska sluta existera. Det är exakt den logik Schurlywyj beskrev, men utan den kommunistiska fernissan.
Så länge Ryssland strävar efter imperium, kommer kampen inte att stå mellan idéer, utan mellan frihet och underkastelse. Att förstå detta är första steget. Att våga tala klarspråk om fienden, hans allierade och hans verktyg – det är det andra. Och att agera därefter – utan illusioner, utan undanflykter – är vår sista chans att försvara det Europa som ännu är fritt.
Ihor Schurlywyj var en ukrainsk författare och politisk tänkare verksam under mitten av 1900-talet. Han var medlem i Anti-Bolshevik Bloc of Nations (ABN), en organisation som samlade representanter från olika nationer i kampen mot sovjetisk dominans. Inom ABN höll Schurlywyj föreläsningar om det "östliga hotet" och strategier för att övervinna det.
Schurlywyj bidrog även med artiklar till tidskriften Nation Europa, en publikation som diskuterade europeiska frågor ur ett nationalistiskt perspektiv. Bland hans verk där återfinns Kommunistischer oder Russischer Imperialismus från 1951, där han argumenterar för att Sovjetunionens expansionism snarare drevs av rysk imperialism än av kommunistisk ideologi.