Vore det inte klokaste att ge upp?

Vår väg är krokig, stenig och smal. Få kommer få det erkännande de förtjänar. Så varför i hela friden vandrar jag vidare?

Det är sällan det går bra för dissidenter eftersom det är farligt att ha rätt när regimen har fel. Martin Luther, George Washington, Éamon de Valera, Lech Wałęsa och Giorgia Meloni måste anses som undantag från regeln. Regeln som säger att det går åt helvete till sist.

Mer ofta än sällan är det så att den dissident som framhärdar antingen stampas ner av Järnhälen till den grad att folk ser till att hålla avstånd (om det går åt skogen vill man inte dras med) så att vederbörande på ålderns höst finner sig i princip övergiven (jag har sett det för många gånger); att pressen och stressen och det faktum att man blir en social paria bryter ner och gör dissidenten till en bitter kuf, med samma resultat som ovan. Eller de andra vanliga när det blir allvar: fängelse eller död.

Visst, somliga blir presidenter och hyllade hjältar under sin livstid. Men det är inte med den förhoppningen som någon ger sig in i detta.

Det är ju ingen ekonomisk framgångssaga heller. Det finns en och annan dissident och aktivist som lyckats skapa sig en tryggad ekonomi genom åren, men oftast inte och så enkelt är det. Ber du mig räkna upp dem så måste jag fundera ett tag.

Och idealisten tenderar att bli fanatisk till råga på allt, vilket leder till att arbetsinsatsen inte på något sätt motsvarar den ekonomiska ersättningen (fråga fruar till dissidenter genom åren, så ska du se att du inte hittar många att fråga – och de som står bakom sina män är också undantagen och pärlor av guld).

Dissidenten är mer eller mindre offentlig och ju mer man sticker ut hakan, desto mer offentlig blir man. Visst är det roligt när folk som uppskattar det man gör känner igen en, men det finns andra aspekter av offentligheten som tär. Tänk dig själv om en Googlesökning på dig kopplar dig samman med påståenden om "hat", "våld", "terrorism" och aldrig i någon vettig kontext? Tänk sedan att du har barn och familj … eller vill ha det.

Jag minns när mitt namn och nummer inte dök upp på listorna över föräldrar som gick ut i gruppen på dagis och när min bättre hälft fick höra att det kanske var lika bra om inte jag följde med på den där festen eftersom någon hade problem med mina ställningstaganden. För att inte tala om när du får hör av någon du bryr dig om att du är omöjlig i dennes cirklar, vilket får en att känna sig som någon accessoar för privat bruk när allt kommer till kritan. Viktigt är dock att i samma andetag påpeka ens "speciella" status.

Kanske låter jag lite bitter och så är det nog. Man blir det ibland. Bitter och trött. Men man går på. Man vet vad som väntar men tänker: "kanske denna gång".

Den som befinner sig på barrikaden lär sig om svek och att ord och löften inte betyder något. Det tär när folk man litade på helt plötsligt dyker upp hos andra sidan med avståndstaganden och lögner … eller när de hugger en i ryggen av skäl man inte kan begripa.

Sist av allt har vi folket vi vill nå fram till: våra kvinnor vi vill se leva värdiga liv, sluta döda sina barn i moderlivet och ta reson … och våra män vi önskar ska få näven ur fickan och gör sin plikt. Tyvärr är det ju så att folket inte är något att luta sig mot.

Dissidenten ser det sämsta hos människor. Ser hur folket, som kollektiv, beter sig över tid och måste inse att det är minoriteterna som avgör och att skörden som kommer av det vi sår kommer vara någon annans att bärga. Och att det är okej. Sanningen är att vi fortfarande befinner oss i det skeda när vår "rörelse" attraherar de sämsta, jämte de bästa. 

Och nu börjar det ljusna eftersom det innebär att man trots allt då och då får uppleva, umgås och arbeta med de mest fanatiska själar som går att tänka sig.

Svaret på frågan varför man fortsätter är att det är ens plikt. Och eftersom man vet att vi har rätt. Men det räcker egentligen inte som svar. Det finns något djupare. Något som gör att man inte kan ge upp. Att själva tanken på att ge upp skapar ett obehag i kroppen.

För min del är det de döda och de ofödda som avgör. Inte de levande.

Jag är så tacksam för det arv mina förfäder efterlämnade att jag måste göra allt som står i min makt för att hedra dem. Och det gör jag genom att vårda det som givits mig.

Men framförallt är det barnen, de enda verkligt oskyldiga. Och de ofödda. Mitt folks potential. Deras framtid är min framtid. Vi är ett till syvende och sist.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång

sjunger vi i psalmen Härlig är jorden. Minnet av mig kommer försvinna. Ingen kommer leva för evigt. Det är som det ska vara och inte ens tomten i Rydbergs dikt klarar av den gåtan. Kanske ska den inte lösas.

Bertel Gripenberg sätter dock tröstande ord på det i sin Invokation:

Lifvet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt,
Intet är jag, men min ras och min rot och min stam äro allt.

Jag vet inte vad som får dig att hålla fast. Att hålla kursen och inte ge upp. Men vad det än är så håll fast vid det. Den nya gryningen för vårt folk kommer och de framtida generationerna kommer tacksamt skänka en tanke åt sina förfäder som aldrig gav upp.

Vi tjänar den naturliga lagen och den kosmiska viljan – Guds vilja – och kan inget annat göra. När Skaparens ande nuddat vårt sinne finns ingen väg tillbaka.