Vill du verkligen en svensk framtid?
Ett dödsbud fick mig att återigen fundera över det bristande engagemang och vilja som för många visar, trots att de borde vara först ut att ta ansvar. Om inte om funnits hade vi varit i mål nu.
Svaret på frågan kommer oftast jakande som en reflex. Och det är sant. Du vill ha en svensk framtid. Du ville absolut inte det som årtionden av svek och förräderi från de styrande har resulterat i.
Du ville inte att svensken skulle bli en minoritet, vilket nu bara är en tidsfråga.
Du ville inte att det skulle finnas hundratals moskéer i Sverige. Men så är det.
Du vill inte … ja du vet vad du inte ville.
Men allt du inte ville hände och allt du inte vill ska ske, riskerar att bli verklighet.
Och det kommer att ske eftersom de flesta fortfarande inte vill tillräckligt mycket.
-
Häromdagen nåddes jag av ett dödsbud.
Den tyska nationalisten Udo Voigt är död. 73 år blev han och dog alltså på tok för tidigt. Jag var inte närstående även om jag träffade denna formidabla herre vid flera tillfällen och blev imponerad. Jag kände honom genom kärleksfulla anekdoter från bland andra Dan Eriksson, som arbetat nära Udo under många år. Ingen hade ett ont ord att säga om honom.
Jag tänkte på Udo häromdagen, när jag kände mig trött på människor, eftersom han alltid hade tid för alla som ville prata med honom. Och verkade intresserad och lyhörd när han träffade anhängare och intresserade. Han lyssnade, han var närvarande, han brydde sig.
Jag tänkte att världen vore rikare om fler var som Udo. Nu blev världen i stället fattigare. Inte bara för att han var en bra människan utan eftersom han var en sådan människa som inte växer på träd idag. En människotyp vi desperat behöver.
Dan Eriksson skriver på sin kanal på Telegram så här om Udo Voigt:
"Udo Voigt började engagera sig i NPD 1968, som sextonåring. Han drev företag, gjorde tolv år i armén och ledde partiet till otroliga framgångar på 2000-talet. Han valdes in i Europaparlamentet och stod upp mot den stora maskinen där. Han förblev aktiv nationalist, inte minst som vice partiledare, ända in i döden, 73 år ung.
Där har du en förebild om någon."
Sanna ord.
-
Udo ville en framtid för Tyskland, tyskarna och Europa. Ja, för svenskarna också. Vi nationalister är sådana.
Han ville det så mycket att han vigde sitt liv åt det. Hela sitt liv.
Han och många andra har gjort det. Men alldeles för få. Så nu är vi där vi är.
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att ta del av mitt skrivande, om det ger dig något positivt. Då kanske kan du vill stötta med en donation? Skicka vad du tycker denna text du läser är värd som en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv uttryckligen “gåva” är du snäll).
Tack på förhand, Magnus
Det är värt att tänka på tycker jag. Det är viktigt att fråga sig själv:
"Hur mycket vill jag egentligen? Hur viktig är en svensk framtid för mig?"
Kanske är tiotusentals kronor på tatueringar, kläder, drinkar, konserter och resor … eller lika mycket på datorspel, mat till dörren och ändlösa caféträffar … eller renoverat badrum, kök, hall och vardagsrum för att "fräscha upp" … eller blancolån för häftiga hojen eller bilen, värt att inte kunna hjälpa till att skjuta in det lilla extra till vår svenska strävan? Man måste ju få ha roligt också …
Udo Voigt hade nog aldrig skrivit som jag. Han var bättre på att ta människor.
Jag vet att ingen kan göra allt … men att alla kan göra något. Frågan är om det "något" verkligen är allt utifrån situationen, eller alltid i underkant? Om du är irriterat på mig efter att ha läst så här långt är det eftersom du är "påkommen". Då är det du som ska ändra dig. Jag kräver att människor tar ansvar, i alla fall om de säger sig vara bekymrade över både samtiden och framtiden. Ord spelar ingen roll om de inte följs av handlingar.
Om alla som sade sig vilja ha en svensk framtid ville det tillräckligt mycket, så skulle vi vara framme vid målsnöret nu, det är jag övertygad om.
