Sveriges Radio samtalade med värnpliktiga som övat strid i skogen. Elsa fick frågan om sin tjänstgöring och hennes svar fick mig att le.
”Hotet har ju ökat och då betyder det även att fler behöver vara redo. Och jag är hellre redo och vet vad jag ska göra än att sitta hemma och inte göra någonting.”
Det hedrar henne. Tack, Elsa, och alla andra – jag hoppas att era tjänster aldrig kommer att behövas. Jag vet att den nationella oppositionen med näbbar och klor har motsatt sig kvinnlig värnplikt. Det har också jag. Men mitt ställningstagande i frågan har aldrig känts helt övertygande. Någonting har skavt.
-
I en snabb ordväxling på ämnet, utan chans att vare sig tänka efter eller formulera saken ordentligt, blir ”nej, kvinnor ska inte göra värnplikten” både logiskt och rimligt. Jag tänker på den stora bilden. Sverige i krig, soldaten i Försvarsmakten och civilsamhället bakom fronten. Kvinnan som krigsman är av många skäl inte att föredra.
Men vi ska inte blanda ihop två frågor. Kvinnans plats i krigsorganisationen och värdet av att hon är utbildad för krig är inte samma sak.
