Vi lär våra barn att känna efter, identifiera sina problem och tala om sitt lidande. Men hur ofta lär vi dem att uthärda, övervinna och växa? I en tid av psykisk ohälsa, digital fördumning och ständigt ältande behöver vi återupptäcka människans förmåga att härda sig själv. Det gäller våra unga, det gäller oss själva och ytterst gäller det Europas framtid.
Jag har svårt att värja mig mot tanken på våra barn och unga som lider. Den sätter sig i mig. Den blir personlig. Särskilt när tillvaron tycks ha krympt till ett rum, en skärm och en växande känsla av att aldrig räcka till. Man vill skydda dem från det som gör ont. Man vill ingripa och lyfta undan bördan. Ställa allting till rätta.
Men vad lär vi dem om livet om vi uteslutande talar om deras utsatthet? Jag inser att vi missar något viktigt. Vi säger för sällan att de kan bli starkare. Att det som oroar dem går att bemästra, att vissa prövningar måste genomlevas och att mycket beror på deras egna val och inställning.
Den psykiska ohälsan ökar. Det hör vi oftare än man skulle önska.
Just därför behöver vi förstå vad vi talar om. Begreppet ”psykisk ohälsa” kan rymma så mycket att skillnaderna försvinner. En ung människa kan vara sjuk och behöva vård. Hon kan också vara vilsen, överansträngd, rädd inför framtiden eller upptagen av jämförelser som förgiftar vardagen. Det spelar avgörande roll hur hon förstår det hon upplever. Vilka möjligheter att förändra sitt liv ser hon framför sig?
Här skriver jag till – och om – dem som i övrigt fungerar, men som känner hur tillvaron tynger och tankarna mal. Till dem vill jag säga att obehaget ibland hör samman med att de försöker växa in i en krävande värld.
Att växa med motståndet
När jag läser den bortglömde filosofen Vitalis Norströms resonemang om den moderna människans nervositet känner jag igen mycket. Redan i början av förra seklet beskrev han ett medvetande som överöstes av intryck. Världen trängde sig på genom gatorna, tidningarna och samtalen. Människan behövde hantera en mångfald som ställde nya krav på hennes inre sammanhållning.
Han såg faran. Individen riskerade att förlora sina egna åsikter, sin vilja och sin personliga livsatmosfär i omgivningens malström. Men han såg också möjligheten att ansträngningen utvecklade människans förmåga. Medvetandet kunde tränas och vinna hållfasthet.
Denna insikt saknar jag i dagens samtal. Vi talar utförligt om hur människor bryts ner. Betydligt mindre sägs om hur de kan rustas för att bära och förstå mer, samtidigt som de behåller herraväldet över sina egna liv.
Norströms nervositet går inte att utan vidare översätta till alla dagens diagnoser. Hans grundfråga är däremot högst relevant. Hur ska människan kunna förbli en sammanhållen person när världen kräver mer och mer av hennes uppmärksamhet?
Reaktionens fångar
Jag känner igen problemet också i vår svenska opposition. Vi ägnar timmar åt nästa politiska utspel och nästa ordväxling om svenskhet och etnicitet. Frågorna har betydelse. Ändå övergår engagemanget alltför ofta i ett ständigt reagerande, där varje ny formulering kräver ytterligare en kväll av vår tid.
Här finns ett självbedrägeri som jag tror att vi behöver erkänna. Vi kan känna oss verksamma därför att vi är upprörda och välinformerade. Under tiden fortsätter vanorna att forma oss. Den uppmärksamhet vi behöver för läsning, eftertanke och verkligt arbete går åt till att följa andras initiativ. Om vi tror att Europas framtid kräver människor med omdöme och uthållighet behöver vi fråga oss hur mycket av vår vardag som faktiskt utvecklar dessa egenskaper hos oss själva.
