Vi försvarar Sverige. Punkt.
Det jag trodde var självklart var tydligen inte det.
Jag inser att den ”nationella rörelsen” har gått vilse på vägen. Eller så är det helt enkelt så att den ”nationella rörelsen” inte längre finns – inte som förr. Nu finns det alla möjliga rörelser som ibland överlappar varandra utan att ha en gemensam grundläggande analys. Det är frustrerande – och förvirrande. Därför är det inte första gången jag skriver om detta. Jag lovar att det heller inte är sista.
Jag vill stämma i bäcken, sätta ner foten och vara tydlig. Tydlighet är bra. Det är viktigt. Jag tänker på Tegnérs ord i Vikingabalk – lagen vikingarna följde, och konsekvenserna av att inte följa den: ”Om du viker ett steg tar du avsked från oss. Det är lagen, gör sen som du vill.”
Jag är inte stoiker rakt igenom, men jag accepterar att det enda jag i grunden kan påverka är hur jag själv reagerar och hanterar saker och ting. Jag kan inte tvinga någon att tycka eller tänka som jag – men jag kan försöka nå ut genom ord och handling, om jag tror att det jag tänker, tycker och gör är något andra borde ta rygg på. Och det tycker jag.
Därför vill jag skriva några ord om vår försvarsplikt. Jag är nationalist och har varit engagerad i den ”nationella rörelsen” sedan slutet av 1980-talet. Något som alltid har varit självklart för mig är att vi ska försvara Sverige.
Under kalla krigets sista skälvande timmar var det en självklarhet. När man började lägga ner krigsmakten under 1990-talet, protesterade vi. Under 2000-talets första två decennier stod vi på barrikaderna och ropade på upprustning.
Orden ur Om kriget kommer, som jag läste som liten pojke, får mig fortfarande att rysa:
”Det totala kriget måste mötas med ett totalt försvar.”
”Vi måste försvara oss vilka angrepp och påfrestningar vi än utsätts för. Det gäller vår frihet och vårt oberoende, vår existens som en självständig nation.”
”Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig!”
”Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.”
”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!”
Jag minns hur jag till och med lärde mig vad som gällde om man ville forma en motståndsrörelse under ockupation.
När jag blev äldre och det var dags för mönstring, var vi nationalister inte välkomna. Vi som ville försvara Sverige var inte välkomna någonstans. Men vi ville — och vi fortsatte att försvara vårt land.
Den idén ligger fast.
Jag erkänner att det finns en brytpunkt någonstans – när nationen blivit så främmande att man inte längre känner någon samhörighet med den, när det inte finns något kvar att försvara. Men dit har vi inte nått. Vi är långt därifrån.
Det finns ett Sverige. Det finns ett svenskt folk. Det ska försvaras mot inre och yttre fiender – det är varje svensk man och kvinnas plikt.
I dag finns ett yttre hot mot Sverige. Samma gamla hot som under kalla kriget – och långt innan dess. Samma fiende som brände mina hemtrakter i Roslagen på 1700-talet.
Den gamla sovjetiska längtan efter Atlantkusten lever kvar. Finland och Sverige ligger i vägen. Innan dess: drömmen om Gotland och återtagandet av Baltikum. Om du inte tror att sådana planer finns, är du antingen dum, naiv – eller båda delarna. Precis som de svenska politiker och EU-ledare som efter Sovjets fall släppte garden och började ropa om ”fred i vår tid”.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
För mig är det enkelt. Svenska nationalister försvarar Sverige om det behövs. Även om vi inte uppskattar riksdagen och regeringen. Även om vi står på tvärs mot den förda politiken.
Vi försvarar också Finland och Baltikum. Vi försvarar Europa. Om delar av Europa återigen skulle hamna under rysk ockupation vore det katastrofalt. Vi kanske inte kan ta tillbaka Karelen, men vi kan se till att Ukraina får chansen att fredsförhandla från en position av styrka.
När Sveriges och Europas politiska ledare – och folk i gemen – till slut vaknar upp till insikten att deras politik och ignorans gjort oss till bytesdjur inför rovgiriga fiender, när de ser att resurserna slösats bort på värdegrund, wokeism och mångkultur, då ska de också se nationalisterna på barrikaderna. Där vi alltid har stått.
I Ukraina var det nationalisterna som först gick till fronten. Deras plats som hjältar i folkets hjärtan är självklar. Låt oss se till att Europas nationalister också visar sig vara de som försvarar blodet och jorden. Det är vad nationalister gör.
Den som ropar efter fred med fienden, den som vill försvaga nationens försvarsförmåga och folkets försvarsvilja – han eller hon är inte nationalist, inte enligt mig. De kan vara allt möjligt annat och jag kanske delar vissa tankar och insikter med dem. Men i grund och botten menar jag att de då tar avsked från oss med allt vad det innebär.
