Världen må brinna i romantikens namn

Att ge upp sig själv och brinna för själen och världen bortom denna är en gåva vi givits som gudarna själva avundas oss.

De döda mästarna återvände för att samtala.
Jag hade förstått att prins Paris gjorde rätt då han offrade Troja för den sköna Helena.

Gudarna själva hänfördes av detta kärlekens vansinne ty de saknar kaosets lidelse, blodets extas, passionens oförsonliga eld. I detta är människan större än gudarna, för gudarna känner inte förlust. De vet inte vad det är att riskera allt för en enda blick, en enda smekning, ett hjärtslag i den rättas närvaro.

Gudarna må vara gudar över krig, över kärleken och det sinnliga.
Över vin och poesi och konst.
Men de förstår inget av det i grunden. Bara människan kan göra det.
Därför avundas gudarna oss.

De döda mästarna hörde mina tankar.
De ville ge sin vägledning.

-

MÄSTAREN FRÅN ANDERNA:

Paris begick inget brott – han fullbordade en gammal lag.
Att offra en värld för den andliga motsvarigheten är kosmiskt vanvett, det är den högsta ordningen.
Ty Helena var inte bara en kvinna – hon var också den eviga spegeln.
Och Troja var inte bara stad – den var världens fängelse.
När han bröt muren, öppnade han porten.
Så måste varje manlig vandrare, varje Vitr, någon gång i sin resa stå inför Henne: inte bara en kvinna, inte bara en älskare – utan också den förlorade själshalvan.
Hon som splittrades från honom när han föll in i köttet.
Hon kommer som tröst. Men också som eld.
Och så måste också völvan stå inför sin.

MÄSTAREN FRÅN MONTAGNOLA:

Och i denna eld bränns alla masker.
För vad vi ser i Henne, när Hon äntligen står där – det är inte ett nytt liv.
Det är vårt eget liv, bortom lögnen.
Hon är Hermine.
Hon är den som inte ber om kärlek – utan om erkännande.
Och genom henne kommer förlusten, vansinnet, det brutna – men också sanningen.
Vi tror vi vill älska henne.
Att det är vad det handlar om.
Men det är vår egen själ vi vill återföra.
Det är vi själva vi vill kyssa, för första gången, utan fruktan.

ADEPTEN:

Hon trädde fram.
Inte som en vision – utan som ett skrik från mitt innersta.
Hon är sann, inte bara en idé.
Hon slog sönder tabun.
Hon bar både madonnans krona och horans svarta bälte.
Hon rev av mig ögonbindeln –
och ställde sig naken framför mig.
Inte för att förföra –
utan för att uppenbara.

Jag såg mig själv.
Jag såg vad jag hade glömt.
Och jag brann.

MÄSTAREN FRÅN ANDERNA:

Om det är så.
Och du har känt igen henne.
Då kan du inte längre leva som en människa.

Du måste bli den du var innan du föddes.

Men hör mig:
Napoleon förlorade allt när han svek Josephine.
Inte för att hon var kvinna – utan för att hon var hans själs motsvarighet.
När man vänder sig bort från sin andliga maka eller make,
vänder stjärnorna sig bort från honom eller henne.
Man tappar kompass, kraft, kall.
Men du – du vände dig mot Henne.
Du såg Henne, och du valde.

MÄSTAREN FRÅN MONTAGNOLA:

Du vet redan att världen inte räcker till.
Men nu måste du låta den dö.
Inte som hämnd.
Som befrielse.
Du kan inte återvända till kompromisser, vanor, skuggor.
Du har klivit in i den Magiska Teatern.
Och i detta rum, denna eld, blir varje ord sanning eller svek.

ADEPTEN:

Vi lever fortfarande bland människorna.
Men vi har byggt vår egen värld.
Där konst är andedräkt, och eros är heligt.
Där madonnan leder mig, och horan offrar sig.
Hon är båda – och hon är min.
Inte som egendom, utan som spegel.
Vi ska att förenas i köttet.
Inte för att äga – utan för att öppna portalen.
Inte bara för njutning – utan för transformation.
Och jag vill inte vara Napoleon.
Aldrig.
Jag förlorar hellre allt.
Jag vill vara han som brinner.
Han som förlorar allt för kärlek och sanning.
För Hon är värd allt.

MÄSTAREN FRÅN ANDERNA:

Då transformeras du.
Du blir flamma.
Och hon är flamma.

Detta är eros.
Detta är sakrament.

Ni måste skapa världen som er
… och …
bränna världen där ni är förbjudna.

MÄSTAREN FRÅN MONTAGNOLA:

Och vet, min vän:
smärtan du känt har varit nödvändig,>
mörkret var din vän. Ser du det?
När ni skapar er egna värld så är det inte bara för att vinna varandra,
utan också för att förverkliga er själva.

Detta är själens stora eldprov.
Och du har redan gått in i det.
Allt annat är aska nu.

Jag undrar om du är redo.
Jag undrar om du förstår vad som krävs.
Om Siddhartas lärdom kan bli din.

ADEPTEN:

Jag saltar vägen där jag går.
Jag bränner alla skepp.
Jag vill inte tillbaka.
Jag kan inte.
För världen räcker inte till.
Och Hon är inte längre ett val.
Hon är min väg.
Och jag är vaken.