Låt inte ditt liv vara en kosmisk tragedi
Välj bort det meningslösa eller bli bortvald av evigheten.
Det är den största tragedin, och inte bara för individen, utan för folket: liven som aldrig levs och ödena som aldrig fullbordas. Vi går miste om så mycket genialitet och skönhet eftersom kärlen som rörs av den gudomliga inspirationen aldrig får ge uttryck för detta – aldrig får bli Guds medskapare. Istället kvävs de mellan sju och fyra under ändlösa kolumner och grafer och texter vars byggstenar är ettor och nollor, inte evigt nedärvd själ och blod gestaltad i kropp.
Den totala meningslösheten som sköljer över oss från den moderna materiella världen dövar och dödar våra kreativa själar – den dödar skalderna, vitr. Det är bara den själlösa – nej, den själadödande – konsten som den fallna världen sörjer för. Det som är uppbyggligt för kropp och själ stampas och stämplas: "Tränar du din kropp så kanske du är fascist", och konst som uppmuntrar till storhet är likaså suspekt för den moderna världens perversa eliter.
Gott så. Omfamna stämpeln och bär ditt spöknippe med fast hand, redo att användas.
Mitt folks fötter trampar inte längre fosterjorden, och rötterna går inte djupare än till bostadsrätten eller villans parkettgolv. Släktgårdarnas tid är sedan länge över, liksom stugans, som var den fattige så kär, för det var ett hem.
Det finns inga hem i staden eller i Socialdemokraternas Landsbygdssverige. Där kan ingen återfödelse ske. Homo urbanis, Homo grotesco, Homo absurdis … Den stora själen kan inte bryta sig loss i förorten, omgiven av stadens larm, den förhatliga "pulsen" och mångkulturen. Tror du det, så tror du fel.
Dagens Megalopolis är inte gångna tiders städer, vilka hade potential att bli en förlängning av den naturliga världen. Megalopolis är mot den naturliga världen. Megalopolis är den moderna världen. Megalopolis är en uppkastning från helvetet. Och du blir som du bor. Som du umgås. Att tro något annat är högmod. Högmod går före fall.
Det finns ingen förståelse för vårt folks symboler i Megalopolis eller hos den moderna människan. Men det finns kitsch. Det finns massproducerat skräp på Rusta, Jysk och Dollarstore – från Kina. Sådana saker kan inte lägga grunden för ett hem, bara för en plats där du existerar … och kanske dör. I vart fall dör din själ där.
Liv efter liv som skulle ha levts, livsöden som var menade till stor kärlek, romantik, heroism, konst och skönhet får inte ens chansen att blomma ut. De blev självmördade på grund av rädslan att inte passa in eller helt sonika kvävda i sin linda av den värld som befinner sig i "den Ondes våld".
Att hoppas på samtidens folk är att inbjuda besvikelsens svarta följe. Det är till fädernas ära och framtidens potential jag gräver mitt skyttevärn. Följ ditt öde eller bli uppslukad av den stora tomheten. Mig kvittar det. Jag bryr mig inte om den som inte bryr sig om sig själv.
Känner du dig utpekad? Hur många undanflykter och ursäkter har du radat upp medan du läst eller lyssnat på mig? Är du arg på mig? Bra. Var det. Kanske, bara kanske, är mina ord precis det du behöver för att skärpa till dig, förstå ditt sanna öde och börja sträva mot det. Att nå fram är inte nödvändigtvis målet; det är att leva det livet som räknas.
Den största tragedin är att inte leva det liv som du faktiskt är menad att leva. ☩
Vanligtvis är det bara betalande prenumeranter som kan ta del av mina inläsningar. Se därför denna gång som ett undantag.