Var inte säker på att den du följer är en allierad
X gjorde det möjligt att se varifrån konton man följer eller stöter på kommer ifrån. Och när avsändarna syns som man ser hur lite man egentligen vet om sitt eget flöde.
Lite för ofta får man rätt tycker jag. Någon triumf känner jag sällan. Som sagt: om jag har rätt så är det sällan av godo, sett till situationen som råder. Men det finns ingen mening med att värdera det som sker. Det ena är en logisk konsekvens av det andra.
Så när X nu visar varifrån konton drivs – med viss felmarginal men ändå tillräckligt för att ge konturer – syns mönster som länge legat där i bakgrunden. Det är inte bara de där figurerna som producerar självhjälpsaforismer i antik förpackning, och som vänder sig mot unga västerländska män som tappat fotfästet. Det är också mängder av konton som kommenterar Europas sönderfall, USA:s kriser och vår tids rotlöshet – som om de vore här – från Ryssland, Kina, Israel eller Indien.
Vår kritik av vår samtid är korrekt. Men nog är det bekymmersamt när rösterna som kritiserar gör det från Chandigarh eller Novogrod, inte från Sollefteå eller Ljungskile. För stora konton som göder ett berättigat missnöje under många långa år, dukar ett bord hos mottagaren och rätt som det är byter de menyn; i bästa fall säljer de något, i värsta fall är det Kreml som talar.
Jag märker att det inte är X nya funktion som oroar mig mest. Det är hur lite jag misstänker att det spelar roll för många. Sanningen är ju att det som sker bara bekräftar det vi visste och har varnat för. Under lång tid. Tyvärr tror jag att många fortsätter ignorera kalla fakta. Den är inte rolig.
-
Det är så lätt att bli dras med när man tror sig höra en röst från “samma håll”. När någon uttrycker indignation över samma fenomen, använder samma ord, nickar åt samma referenser. I det vakuum där stora delar av västvärlden befinner sig – ett vakuum av ifrågasatt identitet, fragmenterad offentlighet och brustna institutioner – räcker det med en strimma bekant språk för att någon ska framstå som en bundsförvant.
Men digitala bekantskaper saknar rötter. Och ansvar. Och framför allt saknar de konsekvenser. Det är en sak att lyssna till en granne som klagar vid staketet, när man vet att ni båda måste leva med följderna av det ni säger. En annan att låta sig dras med av en profilbild som aldrig kommer behöva stå till svars för vad den hetsar fram.
Det gör oppositionens läge särskilt skört. Vi är redan en miljö där berättelsen är svagare än viljan att känna att man “genomskådar”. Misstron, som ibland är sund, blir lätt ett självspelande piano: om någon låter frispråkig, då måste de vara på vår sida; om någon kritiserar samma sak som vi, då delar vi mål. Och när verkliga avsändare sedan visar sig vara ryska trollfabriker, opportunistiska innehållsentreprenörer eller rena cyniker – då är skadan redan skedd.
Det finns något djupt sorgligt i att människor som uppriktigt söker riktning hamnar i famnen på krafter som inte bryr sig det minsta om dem. Varken om deras land, deras vardag eller deras framtid. Bara om att dra isär fogarna lite till.
Samtidigt är jag inte säker på att detta går att “bota”, åtminstone inte nu. Vi lever i en tid där distansen mellan människor är större än någonsin, trots att vi ständigt är uppkopplade. Tilliten är låg. Den egna rösten känns obetydlig för vissa, medan andra tror att de i kraft av sina X-följare spelar all roll, och det främmande framstår ibland som klarare än det närvarande. Det är en tid när allting kan bli innehåll – till och med våra värsta farhågor.
Men kanske kan vi ändå göra något i det lilla. Kanske kan man stanna upp innan man låter sig svepas med av nästa konto som med djärva ord säger det man själv tänkt. Fråga sig: vem talar? Varifrån? Och framför allt: bär den här rösten något av samma risker som jag? Avsändare spelar roll.
Det betyder inte att man ska bli paranoid. Bara att man ska återerövra förmågan att skilja mellan det äkta och det iscensatta. Mellan samtal och påverkan. Mellan resonemang som vuxit fram ur liv och sådana som skrivits på fabrik.
Det är en ganska mänsklig dygd, egentligen. Och om vi återfinner den, kanske bruset åtminstone dämpas. Kanske blir felen lite färre. Och kanske – bara kanske – börjar vi åter lyssna mer på varandra än på de röster som inte ens befinner sig på samma kontinent.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶