Var en medskapare i Skapelsen

Kanske är det så att också den skönhet och genialitet som människan kan tillföra världen är helig och "Guds ord"?

Livet är en paradox, en förening av motsatser där ljus och mörker, skapelse och förstörelse, gudomligt och demoniskt existerar sida vid sida. I denna komplexitet finner vi vårt kall som människor: att genom våra liv inte endast leva som passiva åskådare, utan som aktiva medskapare i Skapelsens fullbordan. Det vi gör, det vi skapar – konst, kultur, musik, poesi – kan vara en spegling av det högsta och mest sublima, en förmedling av Guds ord och vilja. Men vi måste också erkänna att allt vi gör inte är av Gud. En del av det som uppstår ur vår kreativitet tjänar den Ondes syften, och vår utmaning är att lära oss att skilja det ena från det andra.

---

🎧 För dig som prenumererar har jag läst in texten. Spelar finns längst ned.

---

Att skapa är en helig handling

När vi skapar, när vi använder vår intuition och kreativitet, deltar vi i ett kosmiskt drama. Vårt skapande är inte en isolerad handling; det är en del av den större väven av Skapelsen. Den intuition som leder oss till att skapa är i sin essens gudomlig. I dessa ögonblick av kreativ klarhet blir vi kanaler för något större än oss själva. Vår inspiration är en förbindelse med det högre, en erinran om att vi inte är ensamma i vårt arbete.

När vi genom konst, musik och poesi skapar något som är sant, skönt och harmoniskt, är vi inte bara individer som uttrycker oss själva; vi är redskap för den gudomliga ordningen. Som det står skrivet i de heliga texterna: "I början var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Genom vårt skapande förlänger vi detta ord i världen.

Här finner vi också en viktig ledstjärna i vår Västerländska kanon. Poeter, tänkare och filosofer – är i sig själv en förlängning av detta gudomliga ord. Genom dessa stora röster har Gud kommunicerat till oss, inte bara i teologisk bemärkelse, utan också genom deras insikter om naturen, människan och det högre syftet med livet. Vår ras konstnärer av alla slag är att betrakta som bärare av en del av den sanning som Gud har velat förmedla till oss.

Men som alltid är vi förpliktigade att skilja mellan det mänskliga och det gudomliga. Trots att många av dessa verk har ett högt syfte och en djup sanning, bär de också spår av det mänskliga, av misstag, av svagheter och begränsningar. Detta är inte ett misslyckande, utan en påminnelse om vår egen plats som medskapare i Skapelsen: vi är både kanaler för det gudomliga och människor med våra egna fel och brister.

Allt är inte av Gud kommet

Men inte allt som skapas är av Gud. Människans fria vilja, en gåva från det gudomliga, innebär också möjligheten att avvika från den högre ordningen. Här möter vi skapelser som tjänar mörkrets syften, sådant som förvrider, förvanskar och fördärvar.

Det finns en tydlig linje mellan det som är uppbyggligt och det som är destruktivt. Den västerländska traditionen ger oss vägledning: det som är harmoniskt, romantiskt och skönt leder oss närmare Gud. Det som bryter ner, förvrider och förkastar dessa principer leder oss bort.

Moderna förströelser som pornografi är inte bara ett brott mot människans värdighet; det är ett exempel på skapelser som tar sin energi från det destruktiva, det som förslavar och förnedrar snarare än höjer och befriar.

Det manliga och kvinnliga, när det återges med skönhet och värdighet, kan däremot vara en påminnelse om det gudomligas närvaro i det jordiska. Erotik och sinnlighet, när de är en del av en högre ordning, kan till och med vara heliga. Här finner vi en grundläggande princip: allt som reflekterar skönhet, harmoni och sanning är av Gud.

Naturens lag visar gudomlig ordningen

För att skilja det gudomliga från det onda måste vi väga vårt skapande mot naturens lagar och den traditionella visdomen. Naturen, med sin ordning och harmoni, är en spegling av Guds tanke. Det som är i samklang med denna lag leder till tillväxt, upplysning och helighet. Det som bryter mot den leder till förfall och förvirring.

Vår Västerländska kanon ger oss också en referenspunkt för att förstå denna gudomliga ordning. I dess stora verk finner vi exempel på vad som är uppbyggligt, men också varningar om vad som leder till förfall. Goethe’s Faust är ett sådant exempel, där kampen mellan ljus och mörker, mellan skapande och destruktivitet, belyser människans eviga dilemma.

Det är dock inte så enkelt som att helt undvika mörkret. Tvärtom, människans resa genom livet innebär att vi måste vandra genom elände, smärta och prövningar för att nå ljuset. Dessa berättelser om kamp, förlust och återfödelse är inte av ondo. De är nödvändiga för att förstå livets djupare mening och för att lära oss att navigera det.

Skildringar av mörker kan, när de görs med ett högre syfte, vara en vägledning. De lär oss att möta och övervinna de skuggor som alla bär inom sig. Som eldens prövning förädlar metallen, så förädlas själen genom motgångar. Den stora skillnaden ligger i avsikten: Är skildringen av mörkret en väg till insikt och transformation? Eller är det ett frossande i det destruktiva för dess egen skull?

Måttstocken är harmonin

Det slutliga måttet på vårt skapande är harmoni. Det som är skönt, uppbyggligt och heligt bär harmoni i sig, likt en melodi som resonerar med själens djupaste toner. Det är här vi finner vår plats som medskapare: att bidra till denna harmoni genom det vi skapar och det vi gör.

Fylleri, skörlevnad och andra handlingar som bryter ner människans värdighet står i motsats till denna harmoni. De leder oss bort från den väg som Gud har lagt ut för oss. Men deras motsats – måttfullhet, skönhet och strävan efter det högre – är vägen tillbaka till det gudomliga.

En helig uppgift

Att vara människa innebär att vara del av ett större kosmiskt drama. Vi är inte bara betraktare; vi är aktörer i detta drama, och vårt skapande är en del av detta spel. När vi använder vår intuition och kreativitet, när vi låter oss vägledas av naturens lagar, traditionell visdom och den Västerländska kanons insikter, blir vi redskap för Gud. Vi deltar i Skapelsens fullbordan, och vårt liv blir en akt av tillbedjan och skapande.

Men denna resa kräver vaksamhet. Vi måste ständigt väga våra handlingar och skapelser mot den högre lagen. Endast genom att göra detta kan vi säkerställa att det vi skapar är av Gud och inte av den Onde. Det är vårt ansvar som människor och medskapare att göra denna distinktion – och genom vårt skapande delta i det heliga uppdraget att fullborda Skapelsen. ☩