Vänd den vulgära samtiden ryggen: dra blankt för den romantiska idealismen

Kampen om själen är verklig. Mellan biologismens djuriska drifter och romantikens transcendenta dimension finns en viktig väg att välja. Vilket val gör du?

Jag vet att det romantiska anses ute, att det hånas och förlöjligas. Man kan inte vänta sig annat av den tid vi lever i: "hårt är i världen, hordom mycken". Sanna är orden ur Eddan. Det vulgära och trolösa är normen. Människor degraderar sig till kreatur och kapitulerar inför idén att "vi är bara djur". Men det handlar egentligen bara om att de därmed kan ursäkta att de väljer bort idealismen och struntar i att behärska sig själva. Något som en gång i tiden sågs som en dygd.

Men romantiken kan man inte bara vända ryggen åt utan att det får konsekvenser. Romantiken skiljer oss från djuren. Det handlar om att söka det ljuva, känslosamma, gåtfulla och mångtydiga i tillvaron. Att se magin. Den kan fördjupa vårt liv och ge mening åt vår värld bortom biologiska drifter, ryggmärgsreflexer och krass materialism. Den kan få oss att resa oss över oss själva. Tyvärr är det för svårt för de flesta att ens våga försöka. Den breda, platta och enkla vägens lockelse är för stark.

Istället hånas och förlöjligas romantiken. Inte bara som den berör eros, utan också agape, filia och storge. I detta tidevarv har individualismen och materialismen slagit sina klor så djupt i människans själ, att utgångspunkten inför självförbättring utgår från en biologism som reducerar människan till djur och med jaget i centrum. Idealisten hävdar i stället att din framgång och lycka beror på dig själv tillsammans med andra. Den mänskliga faktorn är avgörande. Du är ingen ö.

Och medan den moderna världen kastrerar männen får männen för sig att de ska resonera som vore de gorillor i skogen istället för människor med förmåga till ett djupt och mångfacetterat själsliv. Många av de självutnämnda alfa-männen skrattar åt romantiken och ser den som vek. Ett gruvligt misstag. Manligheten lever hos de största romantikerna; nybyggarna i Väst vars tankeliv gav stoff åt countrymusiken med sin innerlighet, eller trubadurerna från Languadoc som också var fruktade riddare – jag kan fortsätta med namn som Wessel och Codreanu, Mathews och Lane, romantiker och krigare och filosofer. Män som hade förmågan att acceptera naturens lagar men också lyfta sina själar på romantikens vingar.

Det är två starka krafter som strider om människans själar idag. Jag drar blankt för den idealistiska och romantiska synen. Och jag gör det genom att vägra det vulgära, nesliga och trolösa. Jag gör det genom att kräva principfasthet och obeveklig lojalitet till plikten. Jag gör det också genom att tro och hoppas att det finns en själ. Och ja, jag tror på osynliga band mellan människor; jag tror att det finns någon för var och en och jag är övertygad om att vi alla har en själsfrände där ute.

Jag är långt ifrån övertygad om att detta kommer göra livet enklare eller sinnet ljusare. Tvärt om kommer den som erkänner romantiken som ledstjärna i denna värld möta sorg och svek på alla plan. Låt så ske. För den som gör sin plikt och står vid sina principer kommer en själsfrid komma, eftersom han eller hon gör det som är menat. Också detta är en grundläggande romantisk trossats.

Jag erkänner att det finns en enorm osäkerhet i den romantiska strävan och därför en längtan till det förutsägbara. Men i en andlig strid där människors inre spelar stor roll kan inget var förutsägbart.

Hur jag önskar jag vore en runsten på en äng
Där berättelsen redan är ristad och klar
Eller en lyra med blott en sträng
I vars enda sång jag ditt hjärta har

Det är en önskan om förutsägbarhet – en önskan om att det ska vara annorlunda, enklare och mer stabilt. En önskan man ger uttryck för men som man vet aldrig kommer uppfyllas. I det erkännandet finns också kraft att finna.

Den idealistiska romantikern är nämligen känslomässigt blottad. Vi litar på människors ord, tror på deras löften och menar själva allvar när vi viskar förtroligt eller gör egna utfästelser. Vänner eller käraste spelar ingen roll och om då trolöshetens grinande dödskalle gömmer sig bakom den mänskliga masken så är vi lätta offer.

Men vi är som vi är och passionen driver oss alltid framåt. Man blir visare med åren, men aldrig vis nog. Men det är värt det. Att göra rätt, att känna den djupa tillfredställelse som följer på det uppväger allt annat. Vi behöver er idealism och fler romantiker. Då kan vi göra det omöjliga.

Du är också bjuden att ställa in dig i den romantiska och idealistiska armén. Det finns plats vid min sida. Var med och gör revolt mot den moderna världen genom att upprätthålla forna tiders romantiska ideal. Det är en mäktig skara poeter, krigare, statsmän och mästare som röjt väg för oss. Gud eller mammon; idealism eller materialism. Valet är enkelt.

---

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja Härden genom att teckna en betald prenumeration. Jag "låser" så lite som möjligt men en del exklusivt material får du som tack för ditt stöd. Bland annat Högläsning vid härden.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0762475672.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare! Visst är det fler svenskar som skulle behöva läsa dem?

Ett stort tack för ditt stöd,
Magnus Söderman