Valkompass för högerradikaler

Vilket parti bör den folkliga högern rösta på? Frågan är enklare än många tror – och betydligt mindre viktig än de flesta föreställer sig.

En avgörande skillnad mellan radikalhögern och liberaldemokraterna är förståelsen för den underliggande existentiella civilisatoriska konflikten som är ständigt pågående. För oss finns inget “historiens slut”, så som Marx och Hegel eller Fukuyama såg det. Tvärtom är det vår övertygelse om att “slutet” bara är början på en ny era. De tre universalisterna ovan trodde på en linjär historisk utveckling fram till en permanent slutpunkt – oavsett om slutmålet var den “rationella staten”, det “klasslösa samhället” eller den “liberala demokratin”.

Liberaldemokraterna inbillade därtill sig själva om att de nått fram till målet. Att historien var slut och deras system, som härskade i väst, inte kunde utmanas. För varför skulle någon vilja det, med tanke på den frihet, lycka och framgång som liberaldemokratin förde med sig? Universalismen är här helt avgörande för deras tänkesätt. Så säkra på sin ideologis förträfflighet var de, att de trodde den skulle tas emot och smärtfritt implementeras runt om på jorden. Men inte nog med det. Lika övertygade var de att om människor från jordens alla hörn kom till väst, så skulle de omfamna och fullt ut ta till sig detta “överlägsna” system.

De hade helt fel.
Det blev tvärtom.

Radikalhögern har alltid utgått från att roten finns inom människan, och därvidlag inom kollektivet av individer – folket. För oss är det fullkomligt självklart att det som gör en civilisation effektiv och stark kommer få en annan civilisation att bryta samman. Civilisationen kommer nämligen från folket, inte tvärtom. Den europeiska civilisationen är resultatet av europeiska folk och inga andra än dessa kan skapa vår civilisation.

Det grundläggande felet ligger i universalismen, i föreställningen att samma institutioner, värderingar och samhällsformer kan fungera lika väl för alla folk under alla omständigheter.

-

Det är just detta som gjort radikalhögern till en udda politisk fågel. Vår insikt om de grundläggande premisserna tar vi med oss in i realpolitiken. Eftersom liberaldemokraterna är blinda för de grundläggande felen i deras analys blir realpolitiken för dem bara en administration av misslyckandena som följer. Vår realpolitik förutsätter att dessa fel först rättas till. Vi förstår att det krävs en fundamental nyordning. De ägnar sig åt ett ändlöst lappande och lagande.

Här ser vi då tydligt problemen med de realpolitiska alternativ som ska entusiasmera oss i valtider. Alla saknar den fördjupade förståelsen för behovet av en livsåskådning djupt rotad i det svenska kynnet. Orsakerna är enkla. Frånsett att det inte finns ett intellektuellt fundament, eller en bärkraftig tradition att luta sig mot, så finns det inga enkla röster att vinna med ett sådant program. Därför hemfaller partierna åt endera missnöjespolitik (att vara konträr) eller populistiska löften som inte går att uppfylla under rådande ordning.

Den rätta inställningen, för oss i detta skede, är därför att se på dem som högst marginella företeelser vilka vi mäter utifrån deras eventuella möjlighet att fördröja det oundvikliga som är inbyggt i det liberaldemokratiska systemet.

Av de högst begränsade resurser som den radikala högern förfogar över kan vi endast avsätta en bråkdel för partipolitik. Vår oppositions dåliga vana att börja i fel ände och förvänta oss rätt utfall, för att när det sedan uteblir, hemfalla åt mer av samma – ett nytt parti, en ny vända med miljoner till flygblad, valsedlar och turnéer – är vår största hämsko.

Den folkliga högerns parti finns inte idag.
Det är en av de beska droppar vi gör bäst i att svälja.

Således blir hela valfrågan av underordnad betydelse. Tyvärr är vi låsta i föreställningen att förändringen sker i parlamentet. Men som jag tidigare förklarat administreras där bara sönderfallet.

Två frågor måste ställas och svaret på dem pekar ut riktningen:

Vilket av partierna har bäst möjlighet att förvalta sönderfallet på ett sådant sätt att det ger oss bäst möjligheter att fortsätta fokusera på att bygga det politisk-kulturella fundament som över tid kan åstadkomma den fundamentala nyordning som är nödvändig?

Vilket av partierna är mest formbart sett till ideologisk cementering, närhet till högerradikalismens grundsatser samt mest kostnadseffektivt att nå fram till?

Det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga. Ett parti behöver inte förkroppsliga vår linje för att vara det bästa alternativet i ett visst skede. Frågan är inte vilket parti som kommer lösa våra problem. Ett sådant parti existerar inte. Frågan är istället vilket parti som ger bäst förutsättningar för det långsiktiga arbete som återstår att göra.

För oss handlar valet därför inte om frälsning utan om handlingsutrymme. Inte om den slutliga segern utan om vilka villkor som råder medan det verkliga arbetet fortsätter. Vi måste fråga oss vilket parti som ligger närmast våra grundläggande insikter, vilket parti som är mest mottagligt för påverkan och vilket parti som i praktiken kan bromsa utvecklingen för att ge oss mer tid att bygga vidare.

Som det står nu, i skrivande stund, är svaret enkelt enligt mig.
Sverigedemokraterna.