Etablissemanget oroar sig för att den så kallade "manosfären" blir alltmer närvarande hos unga män, med skev kvinnosyn och därtill underlig syn på det egna könet som konsekvens. Jag delar denna oro.
Sedan gav staten Jämställdhetsmyndigheten uppdrag att undersöka hur pojkar och unga män påverkas av sociala medier – ur ett jämställdhetsperspektiv. De siktade i alla fall på mål, innan de sparkade upp bollen på läktaren.
Tyvärr har den nationella oppositionen inte varit så mycket bättre än svenska staten på att möta och mota dumheterna vid grind. Ärligt talat vet jag inte vad som hände med oss. Det stör mig, för jag borde veta. Så länge som jag hållit på med det här. Men vi gick vilse, den svenska nationalismen, och det rejält.
-
Och det gäller inte bara "manosfären" även om jag ser det tydligt där. Det gäller i allra högsta grad när vår opposition (delar av den vill jag lägga till, som jag själv inte hade med att göra) helt omfamnade den så kallade "Frihetsrörelsen" under covid-19 pandemin. Det var då kaninen släpptes ut ur hatten.
Tillåt mig en liten avstickare.
Sant är att den nationella oppositionen plågats av allsköns konspirationister genom åren. Det klassiska problemet är ju att när man inser att politiker, forskare och medier ljugit om sådant som mångkulturens konsekvenser med mera, är det lätt att sedan tro att lögnen är total.
Genom åren har vi ridit spärr mot detta genom att främst fokusera på politik i organiserad form, medan folks privata käpphästar hållits åtskiljda. Den muren föll när de mest dysfunktionella delarna av "rörelsen" såg chansen att bredda sig genom Frihetsrörelsen (och liknande sammanslutningar).
Katastrofen var ett faktum och arbetet med att röka ut plattjord-gänget pågår fortfarande. Tyvärr räckte det inte med konspirationisterna. När dammluckorna öppnades blev resultatet en häxbrygd värre än den som jag och vännerna i tidiga tonåren blandade av spriten i pappas skåp.
"Manosfären" integrerade sig. Och "Fredsrörelsen" med säte i Moskva. Så klart varenda kost- och träningsfluga också. Jag minns att jag då och då reflekterade över det under åren, men det var först när pusslet var lagt som den groteska bilden blev fullt synlig.
Det är en grannlaga uppgift att städa upp detta, men förr eller senare kommer ordningen återställas.
-
Ett första steg på vägen är detta med förebilder. Vi har alla en eller annan sådan. Jag har en hel räcka män och kvinnor som på olika sätt inspirerar mig. Men jag har lärt mig att välja dem vist och förstå vilken aspekt av dem som inspirerar. Det är sällan förebilden gör det i sin helhet. De är ju trots allt människor, inte gudar. Jag förstår också att nämnda förebild – vem det än är – inte är en mall för mig att försöka passa in i.
Ta Jiro Ono från den eminenta dokumentären Jiro Dreams of Sushi från 2011. Hans disciplinerade dedikation till sushi inspirerar mig och därmed är han en förebild. Men jag inser också att hans relation till denna specifika maträtt kommer med ett mänskligt pris att betala. Så han inspirerar, utan att jag för den sakens skull känner behovet av att forma mitt liv efter hans.
Hade jag aspirerat på att bli en sushi-mästare å andra sidan. Då hade jag detaljstuderat honom och andra som honom – eftersom de visat vad de går för. Inte i teorin, utan faktiskt – i den verkliga världen.
Och här har vi pudelns kärna. Och min största kritik mot "manosfären" och deras företrädare. För problemet är inte bara vad de säger. Problemet är vilka man har accepterat som lärare.
Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.
Slut upp och hjälp till.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
Ser man till några av de mest kända namnen – Tate, Gaines, Samuels och andra – ser jag inte det liv som borde göra dem till förebilder för unga män. Förebilder för unga nationalister kan de rakt inte vara. Dessa ska fostras till att bilda familj, ta ansvar för barn, släkt och samhälle. De ska motiveras att bygga någonting som överlever dem själva och förstå sitt eget liv som en länk mellan generationerna.
Det betyder naturligtvis inte att allt dessa "manosfärs-gurus” säger är fel. Men nästan. Andrew Tate kan vara som den blinda kycklingen. Kevin Samuels kanske gav ett råd som är bra. En människa behöver inte vara ett föredöme i allt för att ha rätt i en enskild fråga. Som jag precis skrev om Jiro Ono.
Men det blir vanskligt när man går från att lyssna på argument, till att göra någon till en lärare i hur livet ska levas. För hur vill vi att våra unga män ska bli?
Jag vill inte att de ska bli fyrtioåriga ungkarlar med en hög pengar och tjugoåriga flickvänner. Jag vill inte att deras högsta ambition ska vara att kunna ligga med så många kvinnor som möjligt eller att vinna någon imaginär tävling om vem som är mest ”alfa”. Jag vill inte att de ska betrakta kvinnan som en motståndare som måste genomskådas, manipuleras eller hållas på plats. Och jag vill definitivt inte att de ska gå genom livet så rädda för att bli sårade, bedragna eller förödmjukade att de aldrig vågar överlämna sig åt en annan människa.
Jag vill att de ska bli män som andra kan lita på.
Män som bildar familj och stannar kvar när familjelivet blir svårt. Som fostrar barn och finns kvar. Som tar hand om sina föräldrar när dessa blir gamla. Som älskar en kvinna tillräckligt för att göra sig sårbar inför henne och är stark nog att bära henne när det är hennes tur att vara svag. Män som bygger hus, företag, föreningar och samhällen och som en dag kan lämna världen med vetskapen om att någonting finns kvar därför att de har levt.
Det är en betydligt mer traditionell föreställning om manlighet än det som säljs på internet. Det är därtill den nordiska människans ideal.
Och när den måttstocken läggs över "manosfärens" stora namn blir resultatet inte särskilt imponerande. Undantag finns. Rollo Tomassi tycks exempelvis ha levt i ett långt och stabilt äktenskap och uppfostrat ett barn tillsammans med sin hustru. Ironiskt nog ser hans eget liv alltså ut som resultatet av just det val han senare kommit att avråda yngre män från: han gifte sig, band sig till en kvinna och stannade.
Men överlag ser jag väldigt få män som jag skulle peka ut för en sjuttonårig nationalist och säga: Där har du det. Försök att leva så att ditt liv ser ut som hans när du är femtio.
Det borde åtminstone väcka en fråga.
I grund och botten bryr jag mig inte om hur många följare någon har. Inte heller om hur dyr hans bil är, hur stor hans podcast är eller hur många kvinnor han påstår sig kunna ligga med. Hans förmåga att bänka eller dra marklyft kan imponera, men inte utifrån ett manlighetsperspektiv.
Visa mig resultatet.
Visa mig kvinnan som fortfarande står bredvid honom efter trettio år. Visa mig barnen han uppfostrat och som blivit fungerande vuxna. Visa mig hemmet han byggt, människorna han tagit ansvar för och det samhälle han lämnar efter sig.
Då börjar jag lyssna.
När jag ser mig omkring efter dessa män hittar jag dem inte bland dem som talar mest om manlighet. Jag hittar dem i den raka motsatsen till den man som "manosfären" håller fram som ideal.
Det är den hårt arbetande mannen som aldrig blivit rik på sitt arbete, men som gått upp varje morgon och gjort det ändå. Han har ingen imponerande fysik och definitivt ingen sportbil. Själva idén att "dominera ett rum" har aldrig föresvävat honom och kallade någon honom alfahanne skulle han inte förstå vad som åsyftas.
Men han finns där för sin hustru, sina barn och sin vidare familj.
Det är bland troende jag ofta stöter på honom. I den stillsamme mannen för vilken saktmod faktiskt är en dygd. Han som är mjuk, men inte svag; ödmjuk, aldrig undergiven. Han som alltid tar ansvar utan att kräva applåder.
Och fan vet om det inte är just där jag hittar några av de mest framgångsrika män jag känner till.
-
Nej, de är inte framgångsrika enligt "manosfärens" måttstock. De kanske bara har haft en eller två kvinnor. Eftersom de stannade kvar. De tjänar tillräckligt eftersom de sliter. Instagram bryr de sig inte om. Manlighet tänker han inte på, eftersom han tänker som den man han är.
Trettio år senare sitter kvinnan fortfarande bredvid honom.
Barnen kommer hem till jul.
Barnbarnen springer genom huset.
Det är sådana män en ung man borde fråga om han vill veta hur man blir man. Eller snarare inspireras av. Jag önskar att jag själv hade haft fler sådana förebilder, istället för somliga av dem jag faktiskt valde.
Män som ägnat ett helt liv leva som män utan att tänka på det.
För det är den avgörande skillnaden mellan Jiro Ono och många av "manosfärens" män. Jag behöver inte tro på Jiro när han säger att han kan göra sushi. Sushin ligger framför där. Ett helt liv av arbete ligger framför honom. Resultatet går att inspektera.
Den som vill lära unga män hur man blir man måste rimligen tåla samma granskning. Och då räcker det inte att visa mig pengarna, kroppen, kvinnorna eller följarna. Det är resultat, förvisso. Men det är inte de resultat jag frågar efter.
Lägg teorierna åt sidan en stund.
Visa mig livet.
Håller med I mycket av det du säger så här på min ålders höst. Samtidigt så har allt sin tid. Den vilda ungdomstiden, familjetiden, tiden efter barnen, tiden med barnbarnen. Man förändras ständigt.
Samtidigt så är det mansideal som 30-talisterna levde väsensskilt från boomern, från oss Gen-X och även våra barn. Jag är nog mer förvirrad nu än någonsin gällande vad som är ett hälsosamt mansideal.