Det finns ett språk som föregår alla ord. Det talas inte av munnen och hörs inte med örat, men när det når oss kan det skaka hela vår inre värld. Det är drömmens språk. Ett språk av bilder, rörelser, symboler – ett språk där själens sanningar får kropp.
Vi har lät oss att att mäta, väga och förklara allt. Därför har drömmen förlorat sin status. Den reduceras till slumpmässig hjärnaktivitet, ett brus bland nervsignaler. Men detta är en modern lögn – ett försök att stänga dörren till det rum där vi möter vårt djupaste jag.
Drömmarna är inte slump. De är eko från vårt inre. De är viskningar från det omedvetna, från gudar och förfäder – ibland svaga som dimma, ibland klara som klarsyn. Och för den som vandrar solkorsets väg är de inte tillval. De är vägskyltar. Varningar. Uppmaningar. Gåtor.
