Vägmärke tolv på solkorsets väg

Om förfäderstro och vägen som bär oss framåt.

Det finns något i oss som aldrig går att förneka. Man kan förskjuta det, ignorera det, håna det, rationalisera det – men aldrig förinta det. Det är det äldsta vi bär, det djupaste vi ärvde, det som fanns före språket, före kyrktornen, före alla våra moderna idéer om frigörelse.

Det är bandet bakåt.

När man börjar lyssna på det händer något märkligt. Det är som om en annan sorts tystnad uppstår, en som inte är tom utan tät av närvaro. De som gick före oss står där då, inte som spöklika minnen eller romantiska sagor, utan som ett slags levande grund. Som rötter. Som blod. Som det vi i själva verket är formade av.

En människa utan anor är som ett träd i en stenöken: existensen blir möjlig, men aldrig frodig. Vi behöver jord att slå rot i, och vi bär den alla inom oss, oberoende av namn, tro eller hur våra liv råkat gestalta sig. För oss nordbor är den jorden gemensam – och den är gammal.

Men att tala om förfäderstro handlar inte om att resa statyer av döda män eller kvinnor, eller att sjunka in i sentimentalitet. Det handlar om identitetens innersta riktning. Det handlar om att förstå vilka vi kommer ifrån, så att vi kan se vilka vi ska bli.

En gemensam grund

Kristen eller hedning, det spelar ingen roll. Det är orden man lärt sig bråka med som skymmer sikten, inte verkligheten själv. För vår verklighet är denna: vi är arvtagare till samma jord, samma årstider, samma vind genom gran och tall, samma sjöar som blänkt över hällar sedan istiden drog sig tillbaka.

Vi bär samma mönster, även när vi uttrycker det genom olika epoker. De första bönderna, bronsålderns ristare, järnålderns stormän, kristnandet, stormaktstidens män och kvinnor. Det är samma flod – bara nya stränder.

Solkorset, den symbol som denna väg vilar på, är inte ett ornament. Det är en karta. En påminnelse om varifrån allt flödar. Den lodräta linjen är livets stig – mellan högt och lågt, mellan jord och himmel, mellan det vi är och det vi ska bli. Den vågräta linjen är det mänskliga fältet – historien, kroppen, gemenskapen, världen.

Och cirkeln. Helheten. Förbindelsen mellan vad som varit, vad som är, och vad som kommer.

Förfäderna som levande närvaro

När man börjar gå inåt på allvar, när man lyssnar i stillheten utan att fly, märker man hur närvarande det förflutna är. Det manifesterar sig i en känsla av att stå inför en prövning och veta:
Detta har burits förr.
Detta finns i mig.

Eller när man sviker sig själv och något inom en viskar:
Res dig. Du har storhet inom dig.