Vägmärke sju på solkorsets väg

Tankar om tid och den verklighet vi tror oss leva i.

Det är ingen slump att människan alltid återvänt till solen – som symbol, som verklighet, som vägvisare. Solkorset är inte bara en bild; det är en insikt, nedlagd i tidlösa lager av folkens myt, jordens mönster och själens minne.

Den som följer solkorsets väg återvänder gång på gång till den punkt där fyra riktningar möts: upp och ned, inåt och utåt – ovan och nedan. Det som sker i det stora sker i det lilla. Det som rör sig i galaxens centrum rör sig också i din bröstkorg när du andas. Inte bara i liknelse, utan i faktisk struktur. I mönster, i rytm och i lag.

Allt är – alltid

Strängteorin – denna nutida fysiks mystiska dörr – säger oss att allt består av vibration. Av spända strängar som tonar fram materia, rörelse och varande genom hur de svänger. Inte partiklar, inte ens vågor, utan något mer grundläggande: relation. Rörelse i potential. En urvibration.

Det betyder att det inte finns någon grundläggande skillnad mellan dig och solen, mellan dina tankar och ljuset som faller över havet. Det är samma strängar som rör sig, i olika dimensioner av samma helhet. Och det betyder också att tid – som vi uppfattar den – kanske inte är vad vi tror.

Blocktidsmodellen i fysiken visar på detta: att allting sker – att hela ditt liv, från födelse till död, existerar som en utsträckt helhet. Du är där, du är här, du är då. Det som vi uppfattar som "nuet" är som en grammofonnål som löper genom skivan – det finns bara en punkt vi upplever, men hela skivan finns där. Du är inte ett jag i rörelse. Du är ett helt, som bara tillåts erfara en ögonblicksrad i taget.

Den som förstår detta, och tar det på allvar, släpper också rädslan. Det finns ingen framtid att frukta, inget förflutet att ångra. Allt är, alltid. Och mitt i det: du. Ditt val, din väg, din möjlighet att svara – med värdighet, närvaro och klarhet.

Tiden som ett tolkningslager