Solkorsets väg börjar alltid i stillhet. Inte i forcerad handling, inte i tomma ord, utan i den långsamma konfrontationen med det som rör sig under ytan. Det inre arbetet sker utan åskådare. Det sker i mötet med vårt eget psyke, vår kropp och vår historia. Här finns inga applåder, inga vittnen, inga snabba belöningar. Här möter vi våra drifter, våra skuggor, våra rädslor – men också vår styrka, vår längtan och vår dolda eld.
Kontemplation, bön, meditation och individuation är inte tekniker i vanlig mening. De är hållningar inför tillvaron. De lär oss att stanna i det som skaver, att lyssna till det som viskar, att våga vara frågetecken inför oss själva och det vi uppfattar som verkligheten. I denna stillhet uppstår inte svar i form av färdiga sanningar, utan i form av klarhet. Vi ser mer. Känner mer. Förstår mer – utan att alltid kunna formulera det.
Detta arbete sker i tystnad, men det är aldrig tomt. Kroppen talar. Minnet talar. Blodet talar. När vi vänder blicken inåt möter vi inte bara våra personliga erfarenheter, utan också spår av något äldre. Våra förfäder lever inte bara i historien, utan i våra reaktioner, våra drömmar, våra instinkter. Det inre arbetet blir därför inte en flykt från världen, utan ett sätt att förstå vår plats i den.
Kroppen som port
Solkorsets väg är inte en flykt från kroppen. Den är en fördjupning i den. Vår kropp bär minnen. Vår kropp bär arv. Vår kropp bär kraft. Genom disciplin, tuktan och fysisk prövning renas viljan – inte för att förneka njutning, utan för att bemästra den.
