Ofrivillig ensamhet är fruktansvärt att drabbas av och det kväver livet, vanställer tanken och leder in i en mörk spiral som bara går nedåt. Att skuldbelägga den drabbade är elakt och ohederligt. Vi behöver medmänsklighet och förståelse. I många fall är människor chanslösa på grund av livsbetingelserna och samhället runt oss. Och de "starka", som klarar av att bemästra livet trots alla hinder på vägen, kliver mer ofta än sällan upp på piedestaler de snickrat ihop själva och förhäver sig. Därmed blir de sämre än de olyckliga själar som de trampar på. Jag har bara förakt till övers för varje självgod översittare om det så är magrutor eller investeringskonton de visar upp samtidigt som de saknar all insikt om sina medmänniskors strävanden. "Du kan börja med att gå några mil i mina skor" är sanna ord.
De ridderliga dygderna krävde att de starka skulle skydda de svaga. Det är sant idag som det var då. Endast så kan civilisation skapas och upprätthållas. Det innebär inte att den starke ska brytas ner och gå under på kuppen. Tror man det misstar man sig. Den starke måste vara stark, rik och värna sina resurser för att kunna finnas till hands. Men till hands måste hon finnas.
Det innebär inte heller att individen saknar ansvar. Allt börja med en själv och det kan man inte fly ifrån. Det vackra är dock – och det viktiga att förstå – hur livet själv griper in och hjälper oss på traven när vi börjat vår vandring.
Lagen om attraktion
Det är en lag i tillvaron att den som vandrar ärlig på sin stig inte förblir ensam. När man börjar röra sig, när man tar sina första steg med uppriktighet och fast vilja, sker något märkligt: man blir sedd. Inte alltid genast, inte alltid på det sätt man själv föreställt sig, men förr eller senare kommer människor som hör hemma i ens krets att träda fram. De är som osynliga bundsförvanter som väntat vid vägkanten och först gör sig synliga när tiden är inne. Det är ingen magi, men det är magiskt. För världen lyssnar till den som talar sant, och livet svarar den som gör sin plikt.
Den som förblir passiv, som sitter stilla i sitt mörker och väntar på att någon annan ska tända ljuset, kan däremot vänta förgäves. Attraktionen följer handling, inte tom längtan. Det är därför som arbetet i ensamhet är så avgörande: det skapar en resonans som andra kan höra, och den drar till sig människor som själva kämpar i samma riktning. Detta är trösten för den ensamme och påminnelsen till oss alla: gör ditt arbete troget, håll ut, och dina okända vänner kommer förr eller senare att finna dig.
Förlåt att jag avbryter,
Vanligtvis är dessa vägmärken reserverade för prenumeranter, men den här texten berör ett så viktigt ämne att jag vill låta alla få möjlighet att ta del av den. Om du vill läsa fler vägmärken – och samtidigt hjälpa mig att nå ut till fler av våra medmänniskor – gör du det bäst genom att teckna en prenumeration.
Motsatsen är ett villospår
Det största misstaget en människa kan göra är att förbruka sin tid och sitt hjärta på dem som inte vill eller kan förstå. Att söka bekräftelse hos de som är döva inför dig leder bara till tomhet. Där finns ingen resonans, bara ett mummel som kväver ens egen ton. Att anpassa sig till falska ackord för att passa in är att sakta men säkert förlora sin själ. Och när själen förtvinat återstår ingenting värdigt. Därför är det en fråga om liv och död att inte gå vilse bland dem som spelar en annan melodi.
När man istället söker och finner de som bär på samma grundklang sker en förvandling. Det blir lättare att andas, orden behöver inte vridas för att förstås, och även tystnaden delas som något heligt. Att leva sida vid sida med sådana människor är som att vandra i en kör där varje röst förstärker den andra, utan att någon behöver härma eller dölja sig. Här skapas kraft som är större än summan av de enskilda delarna. Här finns en frid och en styrka som ingen yttre fiende kan rasera.
Det är alltså inte bara en fråga om att undvika de falska tonerna, utan att aktivt söka de sanna. Det kräver urskiljning, tålamod och ibland smärtsamma uppbrott. Men vinsten är en gemenskap som bär, och ett liv där ens egen sång inte drunknar utan klingar fritt. Sådan gemenskap är sällsynt, men när den väl uppstår är den ovärderlig – den ger riktning åt vår vandring och gör oss förmögna att uthärda prövningarna utan att gå under.
Du måste söka inåt, för att nå utåt
All verklig förändring börjar inom oss själva. Det är först när vi förmår att se på vårt eget inre, utan flykt och utan ursäkter, som världen utanför kan ta en ny form. Det är lättare att drömma om att andra ska komma och fylla våra tomrum, men det är en illusion. Ingen kan göra det arbetet åt oss. Den som inte vågar rannsaka sitt eget hjärta bygger bara luftslott som rämnar vid första stormen.
Det är genom det inre arbetet som man blir verkligt tillgänglig. När man renar sitt sinne, tar ansvar för sina handlingar och börjar odla sin egen kraft, då öppnas också vägarna till andra människor. Detta är den djupaste meningen med lagen om attraktion: att världen svarar först när man själv har börjat tala med en sann röst. Den som aldrig har mött sig själv kan inte möta någon annan. Därför är orden sanna: du kan aldrig möta någon djupare än de mött sig själv.
Men för att denna lag ska träda in måste man också visa sig. Att isolera sig helt, gömma sig undan livet och aldrig ge sitt inre uttryck, gör det omöjligt för resonansen att uppstå. Man måste våga vara i rummet, tillgänglig för mötet, även om det sker på ens egna villkor. Det kan vara genom poesi, konst, musik, idrott eller andra uttryck – formerna spelar ingen roll så länge de är sanna. Det viktiga är att man ger sig själv kropp och röst, att man finns där världen kan möta en.
Och när man väl börjar gå denna väg, när man tar sina steg med ärlighet och uthållighet, sker också det yttre skiftet. Livet sätter människor och händelser i vår väg som vi tidigare inte kunnat ana. Då blir ensamheten lättare att bära, inte för att den försvinner helt, utan för att den fylls av mening. Att söka inåt är därför inte en reträtt från världen, utan den enda vägen att verkligen träda in i den – hel, stark och sann.
Tre kärlekar
Jag vet vad jag talar om. Jag har upplevt det. Jag lever i det i detta nu. Hur omgiven jag än varit av människor har jag alltid känt den ofrivilliga ensamheten inom mig. En känsla av att alltid betrakta utifrån och in. Att alltid vara lite vid sidan av.
Men när jag tog modet till mig och började vara ärlig mot mig själv, när jag förmedlade "min sanning" och slutade oroa mig för hur det skulle tas emot – när berättelsen skrevs för sin egna skull, inte publikens, så hände något.
Först kom en person in i mitt liv. Hon bar med sig insikter, tålamod och en omtanke som skakade om mig på djupet. Vi tittade ut tillsammans. Där växten en kärlek fram med tiden som jag saknar ord för att rätt beskriva.
En annan vänskap, som varit levande och djup under många år, har blivit än mer ärlig och fördjupad tack vare att sanningen fått ta mer plats. Kärleken till denna man, en broder i ordets verkliga och mångfacetterade bemärkelse, är en gåva från livet självt.
Och så en nyfunnen och innerlig kärlek som uppenbarat sig på det mest märkliga vis. Mitt kantiga och envisa jag kapitulerade nästan omgående när denna spegelbild av min själ sömlöst drog in med samma stillhet och omedelbara närvaro som dimman kring kobbar och skär.
Okända vänner kommer att söka upp dig och med gamla vänner kommer du finna nya djup att utforska.
Jag är inte unik
Jag vill säga det klart och tydligt: jag är inte unik. Jag är inte större eller bättre än någon annan. Jag är ingen profet, ingen utvald, ingen som gudarna skänkt särskild ynnest. Jag är bara en människa bland människor.
Det jag har fått uppleva är inget som står utanför andras räckvidd. Tvärtom är det något som tillhör oss alla. Var och en som är villig att vända blicken inåt, att rannsaka sig själv, att uthärda ensamheten och våga möta den, kan också erfara samma sak. Jag hoppas innerligt att alla får göra det, för det är något som förvandlar livet.
Solkorsets väg är inte min väg, utan en väg för var och en som vill gå den. Den kräver ingen särskild begåvning, ingen särskild förutsättning, bara ärlighet och mod. Den börjar inåt, i stillheten och i det egna mörkret. Och när man har gått där en tid, när man lärt känna sig själv, då öppnar den sig också utåt. Då börjar man ta emot det som ges – kärlek, vänskap, gemenskap – inte som något man har rätt till, utan som en gåva från livet självt.
Jag är inte unik. Men det jag har fått se och erfara visar att vi alla bär en möjlighet. Och det är den möjligheten som denna väg vill påminna om, stärka och hjälpa fram.
Det är vandringen som är målet.
𐀏
