Vägmärke åtta på solkorsets väg

Om rituell smärta och överlämnande för att vinna insikter och hälsa.

Jag minns för många år sedan hur jag satt i bastun. Värmen var tät och svepande, luften tung av fukt och kåda från björkris. Runt mig satt några vänner såväl som totala främlingar, män och kvinnor. Stämningen var gemytlig, sådär som den bara blir under sådana omständigheter som en bastu.

Snart nog åkte ruskorna fram. Några var färska, med bladen kvar. Andra var torkade och betydligt hårdare. Vi turas om att piska varandra med kvastarna, först mjukt och sedan sedan hårdare. Björkbladen klistrar sig mot huden, sticken bränner, och i värmen känns det som om smärtan öppnar porerna ända in i själen.

Det är inte bara ett lekfullt inslag i basturitualen. Det finns många hälsofrämjande aspekter. Men också, under ytan, bär det på något äldre, något allvarligare. Det är en rest från en tid då smärtan inte bara var för cirkulationens skull, utan för en andlig rening.

Att överlämna sig åt någon annan och låta kroppen ta emot kontrollerad smärta, är mer än ett kroppsligt påhitt. Det är en handling som når in i flera lager av människan och som, rätt hållen, blir till redskap för ordning, rening och förnyelse.