Vad skulle vi ha gjort? En fråga till dem som stängde dörren
Vi sa det då. Ni avfärdade oss. Nu säger ni samma sak, men er stämpel sitter kvar.
Idag, med facit i hand, är de flesta överens om att svensk invandringspolitik har varit misslyckad under lång tid. Partierna försöker nu visa handlingskraft. Förslag och formuleringar som tidigare ledde till att människor stämplades som “nazister”, “rasister” eller “högerextremister” återkommer i dag som fullt legitima inslag i debatten.
Det leder till en obekväm fråga. Om det som en gång avfärdades nu accepteras, vad säger det om hur människor behandlades då?
Vad skulle vi ha gjort annorlunda? Frågan riktas till er som stod på andra sidan. Ni som utestängde, misstänkliggjorde och drevade. Ni som i dag i stora delar säger samma saker, men fortfarande håller fast vid stämpeln på dem som sa det först. Ni som fortfarande utestänger och misstänkliggör oss som stod längs fram då.
-
Jag utgår från mig själv, men talar indirekt för tusentals killar och tjejer – i dag män och kvinnor. De flesta har gått vidare sedan länge. De är sannolikt en del av Sverigedemokraternas medelålders väljarbas. De tänker nog sällan på den tiden, då de var utstötta, stämplade och förvisade. För så illa var det.
Jag tänker ofta på det. Allt mer nu. Vi har fått rätt i mycket, men är fortfarande inte välkomna. Det får mig att ställa frågan: hur blev jag den jag blev? “Nazisten”. “Rasisten”. “Extremisten”. Jag har sett på mig själv så. Jag har burit orden, öppet och medvetet. Länge.
Jag är knappt tonåring när det börjar. Svensk historia fascinerar mig. I Om kriget kommer lär jag mig att Sverige ska försvaras. Att vi aldrig ska ge upp. I skolan får jag lära mig att demokratin är fantastisk eftersom vi får vara med och påverka. Att vi har friheter, men också ansvar. Man ska visa respekt. Man ska vara generös. Jag känner stolthet. Jag älskar mitt land. Jag bär på ett fosterländskt sinne.
Jag ser klotter från BSS. “Bevara Sverige svenskt.” Jag förstår inte allt, men något fastnar. Med tiden växer en oro. När jag börjar sjuan blir det konkret. En handfull invandrare skapar oro i skolan. Konflikterna kommer. Jag viker inte ner mig. Jag blir misshandlad.
Sverigedemokraterna skickar brev till föräldrarna och beskriver vad som hänt. Skolan svarar. De lägger skulden på oss. Jag går till studierektorn, Lisa, lägger brevet på bordet och frågar hur de kan skriva så när de vet vad som hänt. Hon har inget svar.
Jag står på mig. När jag uttrycker oro över invandringen och försöker argumentera mot den blir jag kallad “nazist” av en lärare. En annan säger att jag står för “rasism”. Experter tas in för att bekämpa det de kallar rasism. En judisk överlevare kallar mig ond. Jag får vid ett tillfälle tala i klassrummet, men läraren gör ner mig inför de andra. Det är förnedrande.
I efterhand har forskaren och läraren Christer Mattsson själv beskrivit sådana metoder. Att gå på ungdomar, att pressa, att märka ut. Jag känner igen det.
Samtidigt får jag höra att vi måste anpassa oss till dem som kommit till skolan i Kallhäll. Till samma gäng som en eftermiddag omringar mig och misshandlar mig. För att jag anses vara “rasist”.
Här måste vi stanna upp.
Jag ställer frågan som måste ställas:
Vad skulle jag ha gjort?
-
Jag vet inte vad ni förväntade er. Men jag förstod tidigt att er demokrati, er yttrandefrihet och era värderingar inte omfattade mig. Då gjorde jag det enda som återstod. Jag tog på mig det ni redan hade satt på mig. Jag blev det ni kallade mig. “Nazist”. “Rasist”. “Extremist”. Inte i smyg, utan öppet.
Och i samma ögonblick flyttade ni fram era positioner.
Sverigedemokraterna pekades ut som nazister. De skulle inte bemötas, bara stängas ute. Folk förlorade jobb. Massmedia hängde ut vanligt folk. Polisen höll ögonen på oss. Myndigheter drog igång satsningar. Civilsamhället mobiliserades. Dokumentärerna avlöste varandra och bilden var densamma. Vi var fienden.
Ingen lyssnade på oss. Ingen frågade oss. Ingen försökte förstå varför så många unga valde den vägen. När Ultima Thule sålde 90 000 exemplar av För fäderneslandet möttes det av bojkott. Vi stängdes ute från värnplikten. Elever skickades hem för att de bar svenska symboler. Det talades om oss, sällan med oss.
Allt fler av oss tog steget fullt ut. Vi bar symbolerna ni kallade hatiska. Vi spelade rollen. Vi blev det ni redan bestämt att vi var. Spiralen gick nedåt, snabbt och hårt. Hat födde hat. Våld mötte våld.
När Göran Persson, Mona Sahlin och Thomas Bodström hösten är 2000 skrev att “vi ska krossa dem” var riktningen redan satt. Två månader senare mördas Daniel Wretström. Hatet hade redan fått fäste. Men nu var det fritt fram att ge sig på oss med våld.
Här måste vi stanna upp.
Vad skulle vi ha gjort?
Jag väntar på svaret.
Förlåt att jag avbryter, men … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Låt mig vara självkritisk. Jag har inga problem med det. Vår rörelse gjorde det inte lättare för sig. Vi tappade oss själva någonstans på vägen. När jag kommer in i den är det 20-åriga skinnskallar som är mina förebilder. Senare dras jag till mer uttalat revolutionära miljöer. Vi blev destruktiva.
Jag går längre än många andra. Symbolerna ska tatueras in i skinnat. Jag blir kvar. Jag blir en av dem som driver på. Jag tror på det jag säger, skriver och ropar. Från att jag är vuxen är jag beredd att ta ansvar för allt. För idéerna jag för fram. För att jag själv driver min radikalisering vidare. Den vet inga gränser. Jag ser staten, samhället och etablissemanget som fiender. Jag tänker inte kompromissa. Allt riktas mot motståndaren. Hårdare. Mer kompromisslöst. Mer våldsamt.
Under de mest extrema åren förstår jag också reaktionen. Polisen övervakar. Myndigheter agerar. Lagar skärps. Människor blir rädda. Och det är inte obefogat. Vi uppfattas som farliga eftersom vi i många fall är det. Det tar jag ansvar för.
Samtidigt ser jag något annat. För mig, och för många med mig, var utvecklingen oundviklig. När man inte får komma till tals, när man stängs ute och förnedras, återstår två vägar. Att backa eller att slå tillbaka. Många backade. Jag gjorde det inte.
Och för oss som gick hela vägen fanns ingen väg tillbaka.
Samtidigt kunde – och kan fortfarande – personer från den mest extrema vänstern röra sig in i samhällets centrum. Birgitta Dahl är ett exempel från politiken. Showan Shattak från senare tid. Inom media finns Robert Aschberg och Mathias Wåg. I akademin kan jag lyfta fram Tobias Hübinette. De har inte behövt göra upp med något. De har inte pressats att förklara sig. Tvärtom, några av dem står kvar med ena foten i det extrema.
Och våldet finns kvar som en accepterad del hos vänstern.
-
Det har gått 36 år sedan jag var tolv och ville bevara Sverige svenskt. Vid fjorton argumenterade jag mot lärare och sa att Sverige skulle bli det som i dag är verklighet. Jag stämplades som “nazist” och “rasist”. För drygt femton år sedan lämnade jag Svenska motståndsrörelsen och ideologin bakom mig.
Jag skrev då att jag ville finna en svensk nationalism för 2000-talet. Att “bevara Sverige svenskt” var för sent att driva i den form det en gång gjordes. Jag har inte sett mig som nationalsocialist på femton år. Samtidigt har jag inte lagt energi på att rätta dem som fortsatt sätta samma etiketter på mig.
Häpen hör jag hur mina tankar och ståndpunkter framförs i offentligheten nu. Men inte av mig, för jag är ju fortfarande stämplad, fortfarande paria.
Tiden har hunnit i kapp. Begreppet svenskfientlighet används öppet. Konsekvenserna av massinvandringen är synliga. Till och med återvandring diskuteras. Och folkutbyte. Fler förstår att svensk är mer än ett medborgarskap. Parallella strukturer växer. Islam får ökat utrymme. Försvaret behövde stärkas och hotet från Ryssland blev verklighet. När jag var med och organiserade svenska frivilliga till Ukraina under Majdan beskrev media dem som “vita jihadister”.
Politiker och kolumnister som en gång drev på hesten mot oss har bytt hållning. Men de släpper ändå inte in oss som stod fast när det kostade. Stämpeln består. “Nazister”. “Rasister”. “Extremister”.
Min fråga står kvar.
Vad skulle vi ha gjort under de omständigheterna?
Hållit tyst?
Varit anständiga?
Engagerat oss – var?
Gjort som ni kanske? Seglat med. Vaknat sent. Och om vi hade gjort det. Vems ryggar hade ni då stått på när det blev ofarligt att säga det som sades för trettio, fyrtio, femtio år sedan? Som vi betalade priset för?
Och vem eller vilka av er är i dag beredda att tala med oss?
Finns det någon som är beredd, som är modig nog, att göra upp med denna historia?
