Vad menar jag med att Europa förlorade 1945? Samtalet i Sista Måltiden fick mig att tänka till
Europa gick in i 1900-talet som världens centrum. Kontinenten kom ut ur det splittrad, beroende och osäker på sig själv.
Europa förlorade kriget 1945.
Jag har sagt det många gånger genom åren. Skrivit det. Upprepat det i samtal och poddar. För mig var det då, och är fortfarande, en självklar formulering. Däremot har jag aldrig tvingats kvalificera den. Förrän nyligen, då jag gästade podden Sista Måltiden (#385). Det var nyttigt att tvingas förklara vad jag menar.
Att herrarna runt bordet skulle reagera så starkt på detta uttalande hade jag inte tänkt på. Det är ofta så. Sådant man tänkt på under årtionden och därför är självklart för en själv kan vara fullkomligt oförståeligt för andra. Om inte denna insikt får en att inse vikten av att gå bortom sina egna sammanhang så vet jag inte vad.
Jag blev lite ställd när Omar Makram menade att när jag säger att Europa förlorade kriget 1945 betyder det att ”Hitler borde ha vunnit.” Men så klart, när jag tänker på det i efterhand, förstår jag varför.
Jag är kanske den sista människan i Sverige som kan uttala en sådan mening utan att människor omedelbart läser in något mer. Jag har varit nationalsocialist. Jag har varit en del av en rörelse som såg Tredje riket som ett ideal. Det går inte att komma runt det. Jag vill inte komma runt det. Det finns där och kommer alltid att finnas där som en fond bakom allt jag säger om historia, politik, kultur och religion. Så enkelt är det.
Samtidigt förändrar det inte vad jag faktiskt menar.
För när jag säger att Europa förlorade kriget 1945 så är det inte ett ställningstagande för Tredje riket. Inte för krig. Inte heller för krigsbrott, folkmord eller diktatur. Man kan tro på mig eller avfärda mina ord. Men så är det.
Det jag menar är något annat. Och det jag menar kan de flesta se med sina egna ögon idag, om de vågar tänka bortom de färdiga moraliska reflexerna.
Jag menar att Europa gick in i 1900-talet som världens centrum och kom ut ur det sönderslaget, splittrat och osäkert på sin egen rätt att existera som civilisation.
Det gamla Europa försvann i världskrigen. Inte geografiskt. Länderna finns ju kvar, om än sargade och med stora utmaningar och bekymmer. Språken talas fortfarande, om än med inslag av rotvälska här och där. Katedralerna och kyrkorna står kvar, även om de vandaliseras och sticks i brand ibland. Någonting gick sönder på djupet. Någonting som handlade om Europas självförståelse.
Före 1945 såg europeiska folk fortfarande sig själva som historiska subjekt. Nationerna hade rötter bakåt. Det fanns en känsla av kontinuitet mellan generationerna. Europa såg sig självt som bärare av civilisation, kultur, historia och mening.
Sedan kom katastrofen.
Två världskrig där Europa i praktiken slet sönder sig självt. Närmare ett hundra miljoner döda. Städer i ruiner. Eliter utplånade. Traditioner brända. Och efteråt stod två externa makter, två antikulturer och två oorganiska system som de verkliga segrarna: USA och Sovjetunionen.
Europa delades mellan amerikansk och sovjetisk dominans. I väst amerikaniserades kulturen, ekonomin och det politiska tänkandet. I öst lades nationer under sovjetisk kontroll. Det gamla Europa överlevde formellt men förlorade mycket av sitt historiska självförtroende.
Och kanske viktigast av allt … Europa började efter 1945 alltmer tala om sig självt som ett problem.
Det är här jag tror att många missförstår vad jag försöker säga.
Jag försöker inte skriva om historien. Jag försöker inte relativisera nationalsocialismen. Jag försöker inte göra Tredje riket till Europas räddning. Tvärtom tror jag att Europas tragedi var större och djupare än så. Kontinenten hamnade i ett civilisatoriskt självmord där inget verkligt europeiskt segerscenario längre fanns kvar.
Europa förlorade kriget 1945.
Och en seger för Tredje riket hade inte ändrat på det.
