Flera ansvar tynger mina axlar. Det tyngsta är ansvaret gentemot mitt folk och den civilisation jag tillhör. Därefter kommer ansvaret gentemot alla prenumeranter och medlemmar som är en del av Vårdkasen, för att inte tala om dem som gör det möjligt för mig att driva denna hemsida. Självfallet har jag också ett ansvar gentemot förlagets kunder och var och en som förlitar sig på att jag fullgör de uppgifter jag har tagit på mig inom vår svenska strävan.
I dag handlar det om Vårdkasen och allt kring detta projekt, men också om att stå stadigt som offentlig företrädare för vår opposition. Jag ska leverera motivation, analys och vägledning, behandla ideologiska frågor, göra kulturella strövtåg och bjuda på en del underhållning.
Jag ska stå på barrikaden. Jag ska stå stadigt. Jag ska uttrycka det obekväma.
Allt detta gör jag med glädje. Det är en ynnest, och jag anser mig välsignad som har den möjligheten. Men hos somliga har det uppstått en förvirring kring deras relation till mig och vad mitt ansvar innebär. Det tänker jag reda ut här.
-
Inför valet berättade jag att jag skulle rösta på SD. Jag förklarade varför, om och om igen, i både skrift och tal. Det handlade om riktning och om min analys av demografi, opinion och möjligheterna att påverka.
Framför allt två grupper blev upprörda över mitt besked. AFS-partister och de som identifierar sig som de mest ”radikala”. De förra för att jag inte gav deras parti mitt stöd, de senare för att jag hade gått och blivit ”liberal”. Båda var överens om att jag hade sålt mig. Till vem var däremot oklart. Var det SD som betalade? Wallenberg kanske? Eller ”juden”? Olika teorier har framförts. Själv har jag inte sett några pengar alls.
Jag vet hur tankarna går hos mina anklagare. Jag har själv befunnit mig på samma inrökta plats och kastat ur mig anklagelser. Det är pinsamt att erkänna. Även om det var länge sedan. Så jag vet att det är enklare än att behöva redovisa den egna strategin och taktiken. Att det blir så när det är viktigare att positionera sig rätt i den egna kretsen än att faktiskt komma någon vart. Anklagelserna bekommer mig därför inte särskilt mycket. Vill de argaste bidra med något får de vara mer specifika och bemöta det jag faktiskt säger.
Men vid sidan av den skara som helt sonika placerar mig i facket ”förrädare” eller ”sionist” finns en annan. De besvikna. Den som läser vidare och tar åt sig är också den som avses.
