Tillnyktrande tankar om förlust och människans skörhet

Förlust och saknad är våra färdkamrater i livet. Det må göra ont, men det är sant och det hjälper föga att sopa det under mattan.

Bleka skuggor dansar på väggar som sluter sig allt mer omkring mig. Den är alltid lika kvävande, känslan av kontinuerlig förlust. Inte bara den abstrakta känslan, utan de facto förlusten. Igen. Och den går inte att värja sig mot när den slår till. Den går inte att hindra. Vare sig känslan, eller fenomenet den är följeslagare till. Förlusten är konstant, evig i sin slutgiltighet och därmed är också saknaden det. Definitiv.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Allt vi äger. Allt vi älskar. Alla som betyder något. Allt kommer tas ifrån oss. Ibland tänker jag att jag vill leva så att jag ska slippa förlora och sakna. Men det är en felaktig inställning: den feges inställning.

Förlust med saknaden i släptåg är meningsfulla i sin upplevda meningslöshet. Den är som en smältugn som bränner bort orenheter i sinnet och ställer oss nakna inför verkligheten. Den låter oss omfamna skönhetens stillhet och en hands smekning på kinden, för att sedan stjäla allt ifrån oss och lämna oss ensamma. Vi härdas … eller går sönder. Eller går under.

Den renar också människorna kring oss. När förlusten slår till och prövningen är där: vem vänder du dig till? Vem finns för dig? Det sägs en massa dumheter som går ut på att du – individen du – måste härdas att kunna stå ensam stark. Förvisso är det sant att du måste öva upp din inre styrka, men det är tillsammans med andra som verklig styrka kommer. Styrka som försätter berg.

Jag har förlorat mycket. Jag saknar mycket av det jag förlorat. Jag kommer att förlora mer och därmed få mer att sakna. Vi lever livet mellan hopp och förtvivlan. Varje aspekt av det pendlar mellan de ytterligheterna. Det vi vet är att vi – individen – kommer förlora.

Du och jag jag. Vi som individer. Men vi är delar av något större än oss själva. De bleka skuggorna som dansar dansar en kosmisk dans och rummet som sluter sig kring mig har en port jag kan gå ut igenom. Det skepp du ser lämna kajen och sakta stäva bort, ur din åsyn, ser någon annan, vid en annan kaj, närma sig. Och det skepp som lämnade den kajen ser du närma sig dig.

Förlusten är alltid närvarande, men så också dess motsats. Och som en del av en familj och ett folk och en magisk värld är du sammanlänkad med dem alla.

Men inget av detta hjälper ett dugg när förlusten drabbat. När saknaden ansätter. Det finns ingen lindring att få. Det persiska ordspråket säger att “också detta kommer passera”. Sant och värt att hålla fast vid. Carl Jung sa att ”Gud träder in genom såret.” Alla kloka ord handlar om att växa med förlusten och ta vara på smärtan. Stoikerna byggde en hel filosofi kring det. Det är gott och väl.

Jag vill dock påminna dem alla om att människan kan gråta så inga tårar finns kvar och att man kan dö – ordagrant – av ett brustet hjärta. Det säger något om människans skörhet.

Vifta därför inte bort förlusten eller saknaden utan respektera kraften i den. Men var inte rädd för den utan inse att den är en ständig följeslagare och i slutändan till nytta för dig. Om du tillåter dig att lära av den kommer du lära dig att ta vara på det du har: älska intensivt, stå inte över en möjlighet som berikar dig och var inte rädd för hotande fara.

Jag tror det är sant, orden som avslutar Franciskusbönen:

“Det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet.”

Den slutgiltiga förlusten är samtidigt förlösningen till det nya, eviga och rena. Detta var mina fäders tro och det är också min.