Tillbaka till Norra stå och mitt AIK

Att vinna är roligt, men det är inte vad det handlar om i grund och botten.

Nog kan man ha flera identiteter allt. En del viktigare än andra och somliga som periodvis glider ifrån, för att rätt som det är återkomma med kraft. Jag har haft anledning att fundera över detta i och med att mitt svartgula hjärta börjat slå ordentligt igen.

AIK. Punkt. Det är laget och har så varit sedan jag var liten grabb. Jag tror det var min beundran av "Dala" som gjorde att jag krävde att få spela libero under min korta och rent ut sagt usla karriär i Kallhälls FF. Hade förhoppning att en gång spela på Råsunda, men så blev det inte.

Råsunda ja, väcker minnen. Sista gången jag var där fick jag ett kärleksbett av en polishund. Snuten lurade mig och sa att jag fick passera förbi. Minns också hur polishästar på rad avancerade in i vår svarta armé och gjorde helt om så man flög när häströvarna fick kontakt med ens lekamen. Men vi visade att den okrossbara rutan gick att krossa och att brandsäkra uniformer visst kunde fatta eld. Så det var en bra dag även om jag bara minns brottstycken. Minns myllret, svartgula djävlar överallt. Det var varmt, det var högljutt och smockan låg i luften.

Ja, för mig var det lika viktigt att vinna utanför planen som på den och på läktaren. Vinna mot motståndarlagets supporters. Vinna mot polisen. Det hörde ihop. Spelarna gjorde sitt, klacken sitt och sedan slagskämparna utanför som inte backade för något. Jävlar vad kul det var.

Politiken kom att spela allt större roll för mig och det tillsammans med andra händelser i livet gjorde att jag slutade gå på matcher, glömde förnya medlemskapet i Black Army och tänkte inte mer på det. Tittade på en del matcher på teve men efterhand tappade jag intresset.

Blev så klart glad om jag hörde att vi vunnit. Har alltid tänkt "vi" om AIK. Blev alltid extra stolt över klacken/tifot när de gjort bra ifrån sig. Tänkte, där skulle man ha varit. Och har alltid varit mäkta imponerad över AIK-grabbarna vilka alltid befunnit sig i en liga för sig. På sitt sätt en helig treenighet. Ja, också Gud håller på AIK så han har inget emot liknelsen.

Men det hela kom att förlora i betydelse när jag blev äldre. Mitt arbete inom den nationella oppositionen kom att uppsluka allt. Det fanns ingen plats för något annat är "kampen". 25 år gick, nästan 30. Sedan, som en blixt från klar himmel: dags att börja följa klubben nummer ett igen. Tillbaka till fadershuset.

Delvis måste jag nog tillskriva detta uppvaknande till min vän och kollega (tyvärr också avgrundsvarelse i det att han är … usch och fy … bajare) Dan Eriksson, som varit och petat på mig med prat om fotboll och tifon och ultras och så vidare under många år. Han fick mig till och med att halvhjärtat följa Union Berlin när vi drev Motgift i Tyskland. Förutom honom finns det en handfull andra vänner som genom sin lojalitet till världens bästa lag då och då påmint mig om var jag hör hemma.

Man måste ha rum för olika saker i tillvaron, det har livet lärt mig. Det är så vi orkar med det viktiga. Sedan prioriterar man olika så klart. En del är viktigare än annat. Nog är det viktigt att AIK vinner, men det är också viktig att jag och min son kan få en trevlig och spännande stund tillsammans medan vi tittar på matchen, hatar domaren och det andra laget. Absolut är det viktigt att vår klack hörs och syns mest. Det gör en glad och glad ska man vara. Så klart också viktigt att stryk utdelas när stryk förtjänats.

Jag vet med mig att jag tenderar att bli väldigt passionerad. Jag fokusera på något och sedan blir det min värld. Det är inte alltid en bra egenskap. Men jag har blivit bättre med åldern, mer återhållsam. Kanske är jag blivit "normal" samtidigt som jag tar ned skylten.

Är numera bondegnagare då jag sedan många år inte bott i huvudstaden. Spelar ingen roll. Sedan Råsunda försvann är inget sig likt ändå. Utom att mitt lag är duktigt på att göra en besviken. Två matcher av två har vi förlorat. Den senaste mot Peking var ett skämt från start till slut. Och om några dagar är det derby mot Bajen. Herregud. Jag hade hoppats på bättre välkomnande. Men är luttrad och nu får sonen lära sig lite mer om lojalitet.

Det är vår plikt att genomlida sådant som bryter ned oss. Sådant är livet. I mitt fall handlar det om att stå på barrikaden för den nationella oppositionen och arbeta med vår media. Att hela tiden djupdyka i den rännsten som vårt samhälle på många sätt blivit och lägga samman pusslet för att kunna erbjuda analyser och motivera läsare, lyssnare och tittare tär. Att axla ansvaret som är mitt när det gäller Det fria Sverige tynger också. Båda ger mycket gott också så klar, men jag skulle ljuga om det inte frestar på väldigt mycket

Du som läser har dina plikter som bryter ned dig. Du vet vad jag menar. Därför är det viktigt att finna annat som ger gemenskap och mening med tillvaron. Ja, också en plats att lätta på trycket och släppa ut frustrationen över sakernas tillstånd.

Till exempel framför teven när domarjäveln dömer fel igen.

Det är viktigt att ha något som ger glädje i tillvaron, som levererar en euforisk lycka. Som när signalen går och just mitt lag vunnit matchen. Att dela detta med tusentals andra, antingen på plats på läktarn eller i anden, ja, det vederkvicker ens själ.

Det är vad AIK handlar om för mig