Till sist tröttnar också jag på att kallas nazist i tid och otid
I väntan på att genmäle ska publiceras svarar jag här på det mycket fula påhoppet som ttela.se publicerade, på min födelsedag till råga på allt.
En SD-politiker som upprörs över Svenska kyrkans urvattning delar ett av mina gamla inlägg på X. Han får löpa gatlopp för det, eftersom jag tydligen är "nazist". Karl af Geijerstam plockar upp nyheten och skriver en ledare på ttela.se som handlar mer om mig än om SD-politikern. Jag nämns med efternamn åtta gånger i en text på cirka 600 ord.
Texten är osann och utgör ett medvetet pressetiskt övertramp i syfte att svartmåla mig. Jag har begärt genmäle och skickat in det. Återstår att se vad som händer.
I dessa väntans tider redovisar jag mina klagomål nedan.
Bilden på min bara bringa
Ledaren illustreras med en bild där jag är barbröstad, med en tydligt synlig örn och ett hakkors tatuerat på bröstet. Tatueringen gjordes när jag var i 20-årsåldern, som medlem i och anhängare av nazismen.
Bilden togs för många år sedan under ett sommarläger arrangerat av Svenskarnas parti. Fotografen, som fascinerades av mitt förflutna, lovade att bilden inte skulle spridas. Vi tog i hand på det – och, hör och häpna, hon ljög. Medges: bilden är effektfull. Stiligt dramatisk, på sitt sätt. Dock inte sann. Varken då eller senare.
Hakkorset är sedan länge borta, ersatt av ett vanligt kors. Hade jag haft råd – och en högre smärttröskel – hade alla tatueringar rykt. Mest för att jag inte tycker de är snygga längre.
Jag, nazist?
Som 14-åring skinhead och demonstrant med VAM i början av 1990-talet kallade jag mig nationalsocialist. Jag hade läst att ”nazist” var ett skällsord myntat av motståndarna, och det väckte tidigt min aversion.
Sedan blev det invecklat. Jag gjorde flera ideologiska vändor, prövade mig fram genom det smörgåsbord som var den svenska och internationella "rörelsen". Politik och religion utforskades – ofta högljutt och mer eller mindre offentligt.
Runt år 2000 gick jag med i Svenska motståndsrörelsen och bestämde mig för att jo, jag var nationalsocialist. Den gången höll det i tio år. Jag lämnade rörelsen 2010, bland annat på grund av ideologiska skillnader. Året därpå skrev och publicerade jag boken Till värn för Norden – ett försök att formulera en nationalism för 2000-talet. Nationalsocialismen (nazismen) är inte längre min politiska markör. Nationalism. Punkt. Svensk nationalism – det jag kände redan som 12-åring när jag läste om Sverige och svenskarna – och det jag kommer att dö som.
Jag har alltså inte identifierat mig som "nazist" på över 15 år. Att motståndare klistrat etiketten på mig genom åren har jag inte orkat bry mig om. Orka, liksom. Men nu orkar jag. De ska inte kalla mig något jag inte är.
Det är en fråga om princip.
Svenska kyrkans satanism
Ledarskribenten skriver:
"Söderman skriver att Svenska kyrkan ägnar sig åt satanism och han önskar livet ur kyrkans anställda: de ska sänkas i havets djup med en kvarnsten runt halsen. Budskapet är hatiskt och hotfullt."
Det är helt enkelt inte sant. Jag står bakom mitt inlägg på X – det är en religiös och moralisk kritik av Svenska kyrkans agerande i det fall som hänvisas till. Det är formulerat med teologisk och symbolisk skärpa. Inte som ett hot, utan i direkt anspelning på Bibelns egna ord.
Inlägget på X kan du med fördel läsa här.
Jag, demokrat?
Ledarskribenten anklagar mig också för att inte vara "demokrat":
"Söderman är ingen demokrat och hans budskap förtjänar inte spridning. I Södermans idealvärld är det många medborgare som inte skulle få ställa upp i demokratiska val."
Platon var ingen demokrat.
John Locke var ingen demokrat.
De amerikanska grundlagsfäderna var inte demokrater.
Jag är i gott sällskap när jag konstaterar att nej, jag är inte "demokrat" i modern mening. Däremot förespråkar jag folkstyre genom kvalificerad rösträtt.
Undrar om ledarskribenten anser att Platon, Locke och Franklin inte heller borde få höras. Eller Jesus Kristus – han var först med de där kvarnstenarna.
Skärpning helt enkelt
Man kan kalla mig mycket, och jag förstår att det är lockande att slentrianmässigt skriva "nazist" om mig, med tanke på min bakgrund. Jag är ganska hårdhudad – har kallats allt möjligt under åren – och "nazist" är långt ifrån det värsta.
Men nog får vara nog.
Jag är inte nazist. Det är inte upp till en ledarskribent att definiera min politiska åskådning eller ideologiska tillhörighet. Det sköter jag själv.
Uppdatering:
Jag hann inte mer än att publicera denna text innan ttela.se publicerade mitt genmäle, och en sur kommentar från ledarskribenten som blev knäppt på näsan.