Till de oföddas försvar

Eftersom en öppen och ärlig diskussion om abort – fosterfördrivning – inte är önskvärd så är det på sin plats att jag här uttrycker några obekväma uppfattningar.

Det talas och skrivs för litet om aborter (eller snarare fostermord) idag. Det finns i stort sett ingen debatt och det har till och med blivit "värre" att stå upp mot den fria aborten än att ifrågasätta mångkulturen och massinvandringen. Jag själv har vid flera tillfällen argumenterat mot den fria aborten och det hat jag mötts av från framförallt kvinnor, men också män, saknar motstycke. Det är då inte bara de närmast sörjande (feminister etc.) som slår vilt omkring sig, fullt normalt folk tenderar att dra blankt vid dessa tillfällen. Det är, enligt dessa, en kvinnlig rättighet att få döda sitt ofödda barn, så länge en viss graviditetsvecka inte passerats. På grund av detta är det få som vill eller vågar tala ut mot den fria aborten och ännu färre som talar klarspråk om denna handling. Låt mig därför göra det här och försöka konkretisera varför den fria aborten är en skamfläck och varför den inte kan tillåtas av den nationella oppositionen.

I Sverige har vi så kallad fri abort, vilket innebär att kvinnan har rätt till abort fram till slutet på den artonde graviditetsveckan. I klartext betyder detta att den gravida kvinnan kan söka sig till sjukvården och kräva en abort, utan att någon får ställa en enda fråga om varför. Inte heller fadern har något att säga till om i detta utan det är kvinnans "rätt" att döda sitt barn, om hon så vill. Mellan vecka 19 och 22 krävs det däremot tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra en abort och det tiotal fall som godkänns per åt beror på att fostret bedöms som "inte livsdugligt" på grund av allvarlig fosterskada eller om kvinnans liv är i fara. Efter vecka 22 händer däremot något. Fostret får ställning som barn rent juridiskt. Det har lagstiftarna bestämt. Häri börjar problematiken för min del.

Från ögonblicket att kvinnan är befruktad fram till sista dagen i den 22:a graviditetsveckan är det som växer inom kvinnan inte ett barn och fram till veckan 18 har detta liv ingen röst, ingen rätt – inget! Jag har hört dem refereras till som "cellklumpar" eller att de inte är liv av personer som i övrigt är hyggliga och fullt normala. Samma personer är dock beredda att acceptera att efter vecka 22 är "cellklumpen" en människa. Denna gräns mellan att räknas som liv, eller inte är helt godtycklig och bestämd av lagstiftarna, och folk accepterar den som vore det en sanning. Om lagen ändras framåt eller bakåt så kommer samma personer acceptera detta och därvidlag sätta en ny gräns för vad som är liv eller inte.

Andra håller inte lagen som riktmärke utan argumenterar utifrån att kvinnan har rätt till sin kropp, varför abort är hennes rättighet. Om lagargumenten är intellektuellt ohederliga är detta etter värre. Först och främst handlar det inte om kvinnans kropp när det gäller det ofödda barnet, ty detta barn äger en egen kropp som växer sig livskraftig, skyddad och närd är det tänkt, av modern. Kvinnan har rätt till sin egen kropp, javisst, men det ofödda barnet har rätt till sin.

Det finns bara två intellektuellt hederliga förhållningssätt till det ofödda barnet. Antingen erkänner vi att det är ett liv som ska skyddas från dag ett, eller så (för att hårdra det) har modern rätt att döda sitt barn fram tills att det blir myndigt. Skalar vi av känsloargumenten och tyckandet så är det där vi hamnar och den fria aborten är ett sluttande plan. Idag pågår redan diskussioner bland filosofer rörande postnatal abort och detta är den logiska konsekvensen av den fria aborten. Det är först när du tillskriver livet ett värde från start som du kan förekomma detta på lång sikt.

Den fria aborten utgår heller inte från det ofödda barnets perspektiv utan handlar helt och hållet om den gravida kvinnans "rätt". Det är i grunden ett materialistiskt synsätt vilket varje år i Sverige leder till uppemot 40 000 aborter (en siffra som stått sig sedan den fria aborten infördes 1974). I sammanhanget kan vara värt att nämna att denna siffra, om vi slår ut den, ganska väl korrelerar med antalet etniska främlingar som under samma tid kommit till Sverige, bland annat med motiveringen från de styrande att vi inte föder tillräckligt många barn.

Över 80 procent av alla tonårsgraviditeter avslutas genom abort. Det är det normala förfarandet och jag vet genom egen erfarenhet och efter otaliga berättelser från unga mödrar (och fäder) som hört av sig genom åren precis hur normalt det är – för att inte säga självskrivet och förutsatt från start. Både jag och min dåvarande flickvän var 16 år gamla när vi förstod att hon var gravid. För oss båda var det inget att fundera över, att vi skulle ha barnet var självklart. Lika självklart var det inte vid första mötet på mödravården. Personalen inledde det första besöket med att säga att de redan bokat tid för abort. När de sedan blev uppmärksammade på att det inte kom på fråga, blev de rådvilla och de gjorde sitt bästa för att förklara hur svårt och bekymmersamt det skulle bli för oss som unga föräldrar. När det sedan stod klart att barnet skulle födas, och detta måste erkännas, var kontakten med såväl sjukvård som andra myndigheter riktigt bra. Detta fall är inte unikt även om jag också fått höra berättelser om det rakt motsatta.

Idag är det självklart att tonårsgraviditeter skall avslutas trots att detta går stick i stäv mot hur människan är skapad. I Illustrerad Vetenskap nr 16 2005 skriver man följande på frågan vilken ålder som är bäst att föda barn i, och det kanske chockar några: