Tankar vid härden – tredje brevet

Om liv och död när tragedi drabbar.

Hälsningar från den helgade åsen

Det är dystra tankar vid härden, ska du veta. En tragedi drabbade bygden för bara några dagar sedan. En ung pojke, klasskompis med min son och en rekorderlig ung man, omkom i en bilolycka. Han var på väg till skolan i sin epa-traktor tidigt på morgonen. Han kom aldrig fram.

Så många tankar väcks. Det går inte riktigt att ta in. Man får bita ihop, fokusera, finnas till hands så gott det går. Att lita på Gud gör det alltid lite enklare att hantera sorg och förlust. Min son är dessutom väldigt jordnära, och jag har väl aldrig direkt skönmålat världen eller ljugit om vare sig liv eller död. Men det blir dystert. Man kan aldrig – ska aldrig – vara förberedd på en sådan tragedi.

Och ingen ska behöva överleva sina barn.

Tragedi och sorg är katalysatorer för handling, skönhet och liv. Jag blir eftertänksam när något drabbar nära, och denna eftertänksamhet måste få komma till uttryck. En dikt kom till mig, om min egen död och det hopp jag känner inför den. Hopp är rätt ord, för det finns hopp och skönhet i döden. Tro inget annat.

🪶

Vi kommer att dö du och jag
Vända åter från drömmen
Till livet dolt bakom den dunkla slöjan
Ty sådan är livets lag 

Jag vill gå först, inte vara ensam kvar
Själviskt? Må så vara
Mitt liv vore för ensamt annars
Nej lilla vän, det är jag som först far

Vad viskar du sedan vid min grav? 
Gråter du stilla, sjunken på knä?
Jag hoppas ditt hjärta älskar mig då
För blod och jord och dig jag livet gav

Gå ofta barfota över min jordiska bädd
Lägg dig ned och viska tyst till mig
Med kärleksord, så tröstande och mjuka
Och rör vid min eviga viloplats milt
Det är min sista, ödmjuka bön

Jag har också tänkt mycket på den magiska världen vi lever i, du och jag. Jag har tänkt mycket på att så många inte ser den, eller helt frankt förnekar den mot bättre vetande. Jag har tänkt på alla som bara fortsätter, framhärdar och inte kan förmå sig att bryta sig loss från hamsterhjulet … inte ens när man själv står med två händer utsträckta och bönar: "Kom hit, jag har allt som behövs för att du ska få frid."

Relationen med världen är som den med någon som gör en illa. Man blir en del av dysfunktionaliteten, nästan beroende av den.

🪶

Jag ser dig där
du gör ditt jobb
och håller god min
men du lider för det
finns en avgrund inom dig
Tanken släpper inte taget:
det här var inte meningen
säg hånler inte Mammon åt dig?
den grinande dödskallen

Fingrar som knappar förstrött och
leende stela läppar
mimikry mimikry
i ödemarken bland homo officinarius

Men vad gör du för förändringen?
inget alls – can't be bothered
vems är ansvaret när du efterliknar
kaftanklädd klagosång?
huvudet mot muren igen och igen
allt går sin gilla gång
oy vey eller hur?

Det magiska livet väntar på dig
jag skriker och sliter mitt hår
sträcker ut handen 
du tittar förbryllat
bakom dig Legion flinar
vinkning adjö när du krokar arm 
med dem och lämnar mig ensam

Och i morgon börjar den om  
– Danse macabre:
den fasansfulla meningslösheten

Det magiska livet övergivet igen – men du vill överge det
Le morte d'arthur – kanske hoppet försvann
magi som ej levs förtvinar och dör
då finns inget av värde längre kvar

Men hur lever man det magiska livet, kanske du undrar? Genom att våga ta språnget från denna värld till den andra. Genom att dra bort slöjan och tänka: "Vad än jag nu möter, så ska jag omfamna upplevelsen och lita på magin." Du måste våga leva i den världen, i väntan på att den tar dig till sig.

Jag ber varje morgon, när jag inte glömmer det, och varje kväll. Jag försöker komma ihåg att hälsa på hustomten och ge honom mat. Jag försöker känna av om trollen i Tiveden vill att jag promenerar där eller om jag ska hålla mig borta. Jag pratar med fåglar och kramar träd. Jag bryr mig inte det minsta om vad någon annan tycker eller tänker om det, för den magiska världen är för värdefull.

Och jag tänker, jag tänker mycket. Sedan diktar jag och försöker förmedla mina känslor. När jag besöker gamla platser försöker jag röra vid stenarna och frammana bilder i mitt sinne från tider som flytt. Ibland ser jag ansikten och händelser, som minnen. Kanske hittar jag bara på. Spelar ingen roll. Mitt liv blir rikare. Jag klappar mina katter, lyssnar på musik som inspirerar, och försöker varje dag se skönheten i tillvaron. Jag är dyster många gånger, det erkänner jag. Jag har ett melankoliskt sinnelag. Men det hindrar mig inte.

Och så försöker jag förmå andra att vända den "verkliga" världen ryggen. Lita på er själva, era förmågor. Bryt er loss från det vardagliga, från hamsterhjulet. Kanske delvis för att jag inte vill känna mig ensam på min vandring. Jag vill – trots att jag uppskattar ensamheten – ha medvandrare att dela upplevelserna med.

---

⟹ Du kan enkelt stödja genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

---

Att bryta med världen är inte bara ett andligt företag. Gör det inte bara genom att våga dra undan slöjan, utan också i livet här och nu. Om du önskar förändring, arbeta för den. Ta mod till dig och gör slag i saken. Det finns så många kreativa själar där ute som sitter fast precis där etablissemangets maskineri vill ha dem. All din potential, dina vackra tankar och inspirerande ord blir aldrig manifesterade.

Det är en stor sorg för skapelsen.

Döden är en direkt sorglig händelse. Den drabbar. Den slår hårt. Annat kommer smygande, sakta, och omsluter en. Som när någon glider ifrån en. Nästan omärkligt förändras det. Men ofta är resultatet nästan detsamma. Någon försvinner från en. Bäst är när det bara sker utan att man reflekterar över det. Men ju färre man har i sitt liv, desto tydligare blir det.

Sensmoralen är enkel: Lev livet fullt ut. Lev för något mer än dig själv, lev för en högre sak – för familj, folk och nation. Omge dig med människor som bryr sig om dig. Lev så att du är saknad när du är borta. Om "hon" gråter vid min grav, då har jag levt rätt. Om mina bröder skålar med rödsprängda ögon men leenden på läpparna när min kropp lagts till vila, då är jag nöjd. Om min son säger: "Han var en bra far," så kan jag inte önska mer.

Till nästa gång!

Kärlek, renhet och radikal nattvard