Gott folk,
Det var många år sedan jag lämnade Stockholm (för gott, tror jag också att det var) och några år sedan bopålarna slogs ner här i Älgarås. Däremellan bodde jag i Berlin ett tag. Jag har flyttat runt en del, ofta för att denna svenska strävan behövt mig någon annanstans. Det var så jag hamnade här där jag bor nu. Nästa gång jag flyttar ska det vara för att jag vill det, till en plats som jag själv väljer. Om det nu blir någon nästa gång, vill säga.
Jag trivs med att inte bo i en stad, eller ens i närheten av en stad. Det ger mig lugn i själen. Frid. På ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Visst kan man lämna lägenheten i city eller förorten och åka till närmaste naturreservat, men det är inte detsamma som att vakna upp på gränsen till ett.
Jag brukar jämföra vardagen här med hur jag hade det i Midsommarkransen i Stockholm, där jag bodde förut, eller under min sejour på Hisingen i Göteborg. Dofterna, ljuden, ljuset – allt är så annorlunda. För att inte tala om trafiken.
Bilden visar när jag hamnade i rusningstrafiken här om sistone. Men jag vill också påtala att städer kan leverera – om du har tur eller har råd. Jag har besökt vänner som bor nära havet med en utsikt som slår mina åkrar och skogar. Jag minns badtunnan på den insynsskyddade och trygga uteplatsen där man kunde stänga ute staden och vakna till fågelsång, precis som här. Ett hem handlar mer om trivseln mellan väggarna och om vem eller vilka man delar det med än om huruvida gallerian två kilometer bort är som en basar i Bagdad. Jag förstår oviljan att lämna hemmen i staden, även när det sprängs och skjuts eller när du är ensam svensk på bussen igen.
Men fria svenskar behöver komma samman bortom Megalopolis och skapa nya stödpunkter för vår sort. Ett folk som inte har platser som är deras egna, där de kan leva i någorlunda trygghet och odla sin kultur och sina seder och möta vardagen med leenden på läpparna, kommer ha svårt att hävda sig. Så är det. Första steget i vårt återtagande av fosterlandet är områden där vi har makt att direkt påverka vår egen vardag till det bättre.
“Man vinner genom att erövra makt, mark och förtroende. Man vinner genom att agera och inte bara resonera. Små segrar är fortfarande segrar. Snacka, dröm, twittra för allt i världen, men se till att det ger avtryck på riktigt också. När allt är klart, vad lämnar du över?”
Ja, vad lämnar man över? Jag tänker ofta på det. Jag konstaterade för en vän att jag umgås mycket med de döda. Böcker jag läser och annan konst och vetande jag tar till mig är ofta skapade av personer som dött för länge sedan. Samma sak gäller de episka berättelserna. De skrevs om människor som levde för så länge sedan.
Kommer det att skrivas episka berättelser om människor som lever idag?
Men det är inte egot som gör att jag funderar över vad jag lämnar efter mig. Jag är tillfreds med att jag kommer att glömmas bort. Barn, barnbarn … kanske någon efterkommande till. Sedan borta. Kanske springer någon på något avtryck jag lämnat – en bok jag skrivit eller en meme jag blivit. Anledningen till att jag funderar är att jag vill att världen ska vara lite bättre när jag vandrar vidare än den var när jag kom. Det är den enda rimliga inställningen om man inte är en självisk jävel. Inte bara mina barn utan mitt folks framtida generationer ska ha lite bättre förutsättningar, bland annat tack vare mig.
Jag är tacksam mot mina förfäder. Jag vill att framtida generationer ska känna tacksamhet mot mig.
Här om sistone genomförde vi Till förfädernas minne-ceremoni och samkväm i Älgarås. Det var fint. Väldigt värdigt.
⟹ Du kan enkelt stödja genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Två saker att ta med er. Den första är: "Vad lämnar du efter dig?" och den andra, något jag tänker allt oftare på: "Att leva värdigt." Om man gör det, om man ser till att leva värdigt utifrån moraliska principer, kommer man också att lämna efter sig ett gott eftermäle.
Till nästa gång!
Kärlek, renhet och radikal nattvard
Fint och givande.
Tack Magnus du är viktigare än du tror själv.