Tankar vid härden – andra brevet
Om kontrollbehov och arisk andlighet.
Hälsningar från trollskogen,
Det är i skärningspunkten som det äkta uppstår. I de korta ögonblicken då allt är på riktigt. Det plötsliga skrattet som inte går att hålla tillbaka eller gråten som också den väller fram. Orgasmen som drabbar (ja, drabbar är rätt ord) och när smärtan är njutning. Då döden smekte min kind men ödet fick honom att snubbla och livets vågskål åter vägde över. När jag älskat och varit älskad tillbaka men också när kärleken dog från ett håll. Livet är en transport mellan skärningspunkter av meningsfulla sekunder som vibrerar av livets essens.
Det är (den eviga?) återkomsten av skapelsens fundamentala delar, givna åt oss människor av Gud, till vår gagn och glädje. Utan dem vore tillvaron bara bränd jord – oändlig bränd jord utan hopp till föda för vare sig kropp eller själ.
Välsignelsen går igen. Nu befinner vi oss i skärningspunkten mellan sommaren och vintern. En tid när det som varit och det som komma skall delar utrymme i tiden. Ena dagen en stund naken i solen för att nästa bylsa på sig ordentligt. Häromdagen klippte jag gräsmattan i kortbyxor, idag tände jag kaminen och satt i dess värme för att kylan kändes påträngande utifrån. Skiftningarna och skärningarna är högst påtagliga och helt bortom min kontroll.
Det kan vara svårt att acceptera när något är bortom ens kontroll. Jag ogillar det med emfas. Jag söker lösningar och vägar framåt. Bland annat av det skälet kan jag vara besvärlig i sociala sammanhang som kräver att man är oengagerad och reducerad till någon form av disktrasa där för att suga upp veklagan:
"Jag har det så besvärligt på jobbet", säger XX.
"Stackars dig", svarar XY.
"Där ser man, ska du byta arbete?" svarar jag.
"Nej, det är så omständigt", tycker XX.
"Man måste härda ut", replikerar XY.
"Ja, men då är det ju inget att klaga över", menar jag.
… och döms ut som okänslig.
Man får definitivt uttrycka sitt missnöje med den situation man befinner sig i, men det duger inte att bara klaga. Detsamma gäller vår svenska strävan: Det är klart vi ska påpeka allt som sker och hur bekymmersamt det är, men kan vi inte visa en väg framåt – något som lyfter oss – så ska vi hellre tiga stilla.
Att vara sådan och erkänna saker bortom sin kontroll är således en utmaning, men det går bara man vill. Naturens skiftningar, Guds vilja och kvinnors känslor och hur de uttrycks är sådant jag lärt mig släppa taget om och konstatera att det är som det är.
Att släppa efter betyder dock inte att jag slutar bry mig eller för den delen, att jag inte längre grunnar över hur problemet eller utmaningen kanske kan lösas. Den processen pågår alltid inom mig, men jag inser och har kommit till insikt om att alla inte är funtade på samma sätt och att … andas in, andas ut … det är okej.
Däremot måste jag – vi – förmå också den som mest larvar fram att göra något. Vi är beroende av totaliteten av vårt folk och varje medlem av folket kan och ska göra något för det gemensamma. Olyckligt är att många mest gör skada. Jag tänker på valet i Brandenburg, där delstatens 60-plus-åringar gick man ur huse för att rösta fram socialdemokraterna och sätta hinder för AfD. Måtte det vara sista gången denna förlorade generation kan förstöra den värld de gavs på ett silverfat. Det återstår att se.
Livet går vidare och också detta kommer att passera förbi.
⟹ Du kan enkelt stödja genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det måste passera. Denna dumhet som vårt västerländska folk är marinerat i. Ni som följt mig länge vet att jag betraktar mig som idealist, att jag därför är troende och därtill "andlig" i min definition av ordet. Jag vågar också kalla mig mystiker och den som förstår vad det innebär förstår, den som inte gör det gör det inte. Denna aspekt av mig söker naturligtvis efter inspiration och kunskap litet varstans. Jag uppskattar Rumi och Mäster Eckhart och finner tänkvärda passager i Bhagavadgita.
Men …
Jag måste uttrycka min avsky och fullständiga förakt för västerlänningar som åker till Indien för att sitta vid någon sunkig jogis fötter och betrakta denna charlatan som en helig man.
Vadan detta utfall, kanske du tänker.
Ett klipp dök upp där en handfull västerlänningar krälade runt i en skog i Sydamerika och kräktes (med mera). De hade tagit någon form av häxbrygd för att de läst att man ska göra det för att vara autentisk och uppleva något heligt. Resultatet av den "heliga handlingen" torkade indiankvinnor upp … spya och träck och väldigt långt ifrån något heligt.
Peruanska medicinkvinnor, shamanism och droger är inte arisk andlighet. Arisk andlighet är inte ktonisk utan meditativ, kontemplativ och riktad uppåt. Den är himmelsk och ljus. Arisk andlighet är inte att ligga och spy i Perus djungel eller att kråma sig inför en smutsig jogi lika helig som smutsen de vräker ut i Ganges. Det var längesedan Indien hade något att erbjuda oss. Det var på den tiden då våra förfäder utgjorde prästerna och krigarna och de fria människorna. Varför inte åka över och sitta i svetthydda med hövding Ormskinn också, eller dricka meskalin med en mexikan och tro att deras primitiva vägar också är dina?
Nej, Viktor Rydberg, den gamle mystikern och germanen, säger det bäst:
"Den, som vill drömma, söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret, icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje jordisk bild utplånats i fantasien, varmed hon förnimmer det gudomliga."
Till nästa gång!
Kärlek, renhet och radikal nattvard
