Sverige överlever när Sverige levs
Om öde fornlämningar och glömda minnen.
Jag och väninnan gjorde en längre utflykt tidigare i veckan. Vi utgick från Älgarås, körde över Askersund, genom Motala och vidare på motorvägen till Gränna. Därifrån skulle vi vända om och följa Vättern tillbaka. Vi hade flera stopp inplanerade längs vägen.
Sådana utflykter är något jag uppskattar mycket. Jag får se Sverige och lära känna mitt folk, vår historia och vårt land. Dessutom finns det tid för både goda samtal och tankfull tystnad. Vi uppskattar båda lugn och ro lika mycket som vi ogillar trängsel och stim.
Tidpunkten för vår utflykt visade sig därför vara illa vald.
-
Jag missunnar ingen att resa runt i Sverige och jag uppskattar gäster från andra länder. Tyskar och holländare gör väsen av sig, men inte mer än svenskar i gemen. De är varmt välkomna. Tänk att vårt land är så omtyckt och vårt sätt att leva så eftertraktat. Det är faktiskt rörande. För mig är det ett tecken på att vi gör något rätt.
Allemansrätten. Ordningen på badplatserna. Tillgängligheten. Och nästan alla är sina absolut bästa jag på vägarna, i toalettkön på macken och i jakten på glass, dricka och en bit mat.
Jag är väl medveten om den andra sidan. Därför håller jag mig borta från Skara Sommarland. Självfallet går jag inte heller till de större badplatserna i anslutning till städerna, vilka tas över av skränande horder som tagit med sig samma kultur och beteenden som gjort deras hemländer till veritabla skithål – för att låna av president Trump.
Det gäller att välja rätt i dessa dagar.
-
Gränna var rätt. Mycket folk, javisst, men leenden och en fullkomlig avsaknad av fridstörare. En eller annan av den välintegrerade sorten fanns där också, och de verkade lika betagna av de pittoreska husen som resten av oss.
Men för oss var det ändå för mycket folk. Vi åt och tackade för oss. Kanske skulle Röttle by ge oss det lugn vi sökte.
Icke.
Redan innan vi kom fram insåg vi att det var för mycket människor för vår smak. Jag körde därför ut ur byn och stannade till längs vägen. Det var dags att se över planeringen.
Vi behövde inte många ord innan vi samstämmigt sa:
"Kultur." Och: "Historia."
-
Det är lika sant som det är sorgligt: medan stadskärnor och strandbad är överfulla ligger domarringar och runstenar öde. Gamla kyrkor ekar tomma, medan uteplatserna framför husvagnarna myllrar av sommar folk.
Den som söker sig till det svenska kulturarvet kan räkna med lugn och ro även under högsäsong.
Vi lämnade därför Gränna och satte kurs mot Alvastra klosterruin.
Mycket riktigt.
Där var det glest med folk.
Ett stenkast bort, vid Ellen Keys Strand, var det likadant.
Rökstenen sedan, som stod där i ensamt majestät och de få besökare som kom gick snart vidare.
-
Det är ett problem att svensken inte är särskilt intresserad av sitt arv. Det borde vara kö till Ekenbergsristningen och till alla de länsmuseer där lokalhistoria berättas.
Viljan finns ändå, åtminstone lite grand. Men man är inte beredd att göra sig särskilt mycket omak. Om en plats är väl skyltad, ligger nära stora vägen och gärna har ett glasstånd intill, då går det an. Precis som man gärna stannar vid en vacker rastplats längs vägen, men ogärna går en kilometer till en ännu vackrare plats med betydligt färre besökare.
Det finns tusen och en ursäkt till varför man inte gör det – men ingen godtagbar.
Att inte ta med barnen till rösen, hällristningar och gamla kyrkor är att beröva dem deras arv. Det är, kort sagt, inte acceptabelt. Och det ansvaret ligger på föräldrarna. För det går att göra arvet både levande och spännande.
Barn har fortfarande fantasi, och den går alldeles utmärkt att väcka utan skärmar, om man bara anstränger sig. Naturen är fortfarande överlägsen. Gamla kultplatser är stoff till berättelser, särskilt när man står mitt i dem.
För vem bryr sig egentligen om det du levandegör är weibullskt sant eller bara en riktigt bra historia?
Pinnar kan fortfarande vara svärd.
Runor ristade i sten är fortfarande magiska.
Gamla gravar ruvar fortfarande på hemligheter.
För övrigt är det lika oacceptabelt för den utan barn att ignorera arvet.
-
Vi är gärna arga på kulturarbetare, historiker och journalister som förminskar allt svenskt. Politiker är skitstövlar som skriver läroplaner utan respekt för vårt arv. Vi blir rasande när våra högtider förminskas och andra folks lyfts fram.
Men handen på hjärtat.
Vad gör egentligen majoriteten av dem som blir upprörda i vardagen för att det ska vara på något annat sätt?
Det är som med allt annat.
Du kan säga "jag älskar dig" till din hustru varje dag. Men om du aldrig visar det kommer hon, med all rätt, att tröttna på dig.
Det man inte lever är inte på riktigt.
-
Nordirland har varit på tapeten. Folk går igång på att man gick man ur huse där. Men det man verkligen borde lära av dem verkar få bry sig om.
De lever sin kultur.
Närmare 700 marschorkestrar med omkring 30 000 deltagare vittnar om det. Under sommaren avlöser uppvisningarna varandra. Muralmålningar berättar den lokala historien. Den 12 juli kulminerar allt i folkfester och enorma brasor.
Det handlar inte om att kopiera Nordirland. Det handlar om att förstå varför deras kultur fortfarande lever. Den praktiseras. Den förs vidare. Den tar plats i människors vardag.
Det är därför människor känner att den är värd att försvara. I generationer har det till och med funnits människor som varit beredda att både dö och döda för den.
Samtidigt sitter många Sverigevänner hemma och skriver upprörda inlägg.
Det räcker inte.
Den Sverigevän som inte lever sitt arv är en sådan vän som man brukar säga om:
Med sådana vänner behövs inga ovänner.
Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.
Slut upp och hjälp till.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!