För många år sedan arbetade jag på ett kombinerat lager och en verkstad i en butik på Barkarby handelsplats i Järfälla utanför Stockholm. Att min ”uniform” var en ljusblå skjorta med ett moln på bröstet är en rolig detalj. Samtidigt hängdes jag nämligen ut i Aftonbladet som en riktigt farlig typ på grund av mitt politiska engagemang. Uppsägning blev det aldrig tal om. Chefen uppskattade mitt slit och min nit. ”Hör de av sig ber jag dem dra åt helvete” var hennes kommentar. För att vara tidigt 2000-tal är det på sin plats med applåder till henne.
Butiken sålde allt möjligt som den nya familjen behövde. Och en hel del som de inte behövde förrän en försäljare förklarade för dem varför de behövde prylen. Barkarby handelsplats ligger nära en drös områden där svenska sällan talas, varför jag fick min beskärda del av mångkulturella möten. Dessa möten gjorde mig bara mer övertygad om att samhället sakta men säkert brakade samman. Försök förklara vad garantin omfattar för ”Jättebrottar-Lena”, som använder barnvagnen som packåsna.
Jag arbetade inte så länge där, men det var inte bortslängd tid. Och en sak jag minns är relevant här.
-
Han hette Salah, säger vi. Från något afrikanskt land hade han kommit, och där satt vi på kontoret och höll på att lägga in en leverans. Det ringde i klockan och vi gick båda ut till kundmottagningen. Han tog täten och jag kom efter.
Vid disken stod en svart familj. Man, kvinna och en flock ungar. Salah tog tre steg ut. Sedan väste han något, vände på klacken och trängde sig förbi mig tillbaka ut på lagret.
Jaha, tänkte jag och började göra mitt arbete. Ganska snart förstod jag att jag inte förstod något av vad som sades. Att de viftade med saker framför ögonen på mig hjälpte inte heller. Jag gick tillbaka in, letade upp Salah och sa åt honom att ta itu med sin ”jävla landsman, eftersom han också är afrikan och det där får ni lösa”.
Salah vägrade. Något senare berättade han för mig att familjen tillhörde en annan stam som låg i fejd med hans egen och att han inte under några som helst omständigheter skulle hjälpa dem med något. Tvärtom. Gick han ut till dem var han av lojalitet bunden att ge sig på dem.
Jaha ja, tänkte jag.
-
Min dåvarande arbetskollegas reaktion var ett koncentrat av det jag sett hända med Sverige under flera årtionden. Mångkulturen och det mångetniska samhället skulle göra oss starkare, bättre och mer framgångsrika. Ja, det var vad företrädarna sålde in det med – alltså politiker och kolumnister och kulturarbetare av olika slag.
Jag vill skriva med versaler här, men gör det inte. Tänk er att jag håller någon av de förhatliga i kragen och ryter.
Gick det bra, tycker du?
Känns Sverige starkare?
Kallar du detta framgång?
Det blev en hög med farligt avfall. Inte ens skit, för den går att gödsla med.
Så fort utlänningarna inte längre var en liten minoritet och kunde finna fler från sina egna klaner och stammar och länder och sekter, delade de upp sig. Och alla de konflikter, den rasism och det hat som präglade deras dysfunktionella hemländer ger de nu uttryck för i Sverige.
Och därtill kommer de större fiender mot vilka hatet enar dem. Jag tänker på Israel. Jag tänker på ändlösa demonstrationer på gator och torg. ”Heja Hamas.” ”Död åt judar … eh, jag menar … sionisterna.”
Och vilken ödets ironi för den judiska minoriteten i vårt land, vars åldermän åkte land och rike runt för att i föreläsningar på skolor kalla unga svenskar som gjorde motstånd mot svenskhatet för ”hatare”, ”rasister” och ”nazister”.
Inte är det dessa ”nazister” som gör att ni inte vågar visa er davidsstjärna öppet.
Kära läsare.
Det tar emot att be om donationer. Jag skriver hellre nästa text.
Men arbetet tar tid, och även här blir det kallare och dyrare.
Om du läser mig och uppskattar mitt arbete hoppas jag att du kan skjuta till något litet. När flera hjälper till med lite gör det stor skillnad för min möjlighet att fortsätta skriva.
Jag tackar och bockar och bugar
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
Det var länge sedan hårdrockare, punkare, mods, raggare och skinheads bråkade med varandra på stan. Och arbetarnas knutna nävar har sänkts. Förvisso är vi inte överens om allt. Svenskar är inte alltigenom åsikts- och subkulturhomogena, verkligen inte. Men bortom rubrikerna, där kvinnor och män verkar vara varandras raka motsatser och hbtq-maffian verkar vara inbegripen i ett krig med heterosamhället, så vare sig skjuter vi varandra eller spränger varandra i luften över våra konflikter.
Jag tror heller inte att vi kommer att hamna där.
Inte vi. Inte mot varandra. Inte i någon större utsträckning.
Värre är det ju med alla dessa andra konflikter som Sverige bjudit in folk att ta med sig hit. Och med hur framför allt vänstern arbetar för att utnyttja dem för sina egna intressen.
Det är kurder och palestinier och andra. Det är den ena eller andra klanen med sina allierade. Eller något gäng med kopplingar till Iran eller Turkiet. Och så har vi stammarna från Afrika söder om Sahara, så klart.
Jag anför den svenska dialogpolisens egen sammanfattning i tidningen Svensk Polis från den 15 juni 2026, där jag läser att det som förut handlade om ”höger” mot ”vänster” nu handlar om ”migrerade konflikter” från långt bortom Sverige, men som utspelar sig här i landet.
Och senast i dag läser jag om ”300 skandinaver” som är med i den israeliska militären. Av dem har 150 både svenskt och israeliskt medborgarskap. Jag antar att de är betydligt mer Yaakov Dori än Ferenc Göndör.
Så sammanfattningsvis har svensken gått mot ännu större konsensus om att vi inte löser våra trätor med våld eller hot om våld. Det hade kunnat betyda betydligt mer lugn och ro i vårt land. Men icke. För vi har helt sonika importerat människor som tagit med sig sin skit och nu utnyttjar – och därmed pressar – vår demokrati och vårt rättsväsende till det yttersta.
De människor som vi av solidariska skäl skulle hjälpa till trygghet gör hela alltet mer otryggt, samtidigt som samhällets resurser dräneras. Det finns ingen uppsida för Sverige och svenskarna.
-
Vi har svenskar med lika djupa rötter i myllan som jag, vilka är asociala, kriminella och förkastliga människor på alla sätt och vis. Vi har alltid haft sådana här och vi kommer alltid att ha sådana här. Och de är våra att hantera.
Vi ska inte ta hit fler.
Vi har människor som inte klarar av att försörja sig, av olika orsaker. Det är vårt ansvar att ta hand om dem och hjälpa dem till ett drägligt liv.
Men vi ska inte ta hit fler.
Vi har konflikter mellan oss. Politiska och andra. Vi är oense om mycket. Det bråkas och gormas och utdelas hårda ord. Det är konstanta pennfajter i pressen och Ring P1 är ett slagfält för olika uppfattningar. Men samhället klarar av dem. Vi har gränser vi inte passerar, för vi vet att vi då raserar allt.
Vi ska därför inte ta hit människor som glatt tar med sig sina konflikter.
Det kan inte vara svårt att begripa.
-
Det svenska samhällets närande delar – oavsett härkomst – pungslås den 25 varje månad, då de ser hur deras lön för mödan beskattas för att göda såväl det högre som det lägre transferiatet.
Det är kalla fakta. Nog hade det gått an om det rörde sig om en lägre summa. En lagom stat och en stab av tjänstemän som ansvarade för en lagom stor skara hemodlade problem.
Ingen hade egentligen bekymrat sig.
Men det är raka motsatsen som råder. Och det blir bara värre.
Någon abstrakt solidaritet duger inte som svar på frågan varför. Jag bryr mig inte. Inte ett dugg. Vi har inget som helst moraliskt krav att uppfylla. Ingen historisk skuld. Det är nämligen inte medmänskligt att prisge sina egna barns framtid till förmån för andra.
Det enda som är rätt är att välja den egna sidan. Det egna folket. Det egna landet först och främst. Dan Eriksson skriver om just det ämnet i dag. Och du bör läsa det, eftersom det inte bara är ”dom andra” som ägnar sig åt att blicka långt bortom Sveriges och Europas gränser. Det problemet finns närmare än vi kanske tror.
Det finns en naturlig hierarki, en ordningsföljd som är rätt och sann och given oss av Gud. Du själv och din familj först. Ditt folk och land därefter. Brödrafolken därnäst. Sedan den civilisatoriska gemenskapen.
Däremellan finns instick av människor som blir en del av den närande skaran. Välkomna är ni. Tillskott till den tärande? Inte en chans.
