Om man ska tro Kerstin Bergeå – ordförande i Svenska Freds – så är det största hotet mot Sveriges säkerhet ... svensk säkerhetspolitik. Att rusta upp, säger hon, "kan reta Ryssland". Blir det krig ska vi "vägra gå med på det" och "ändra på skyltar". Ja, sådant gör man i krig, men inte bara sådant.
Det hon säger är så absurt att det gränsar till det surrealistiska. I hennes värld verkar det inte vara den som begår övergreppet som är problemet, utan den som försvarar sig. Enligt samma logik borde vi slopa dörrlås för att inte provocera tjuven.
Att en sådan hållning ens existerar i ett land som historiskt överlevt tack vare sin beredskap – och ibland sin neutralitet – säger något om hur långt det gått. Hur moraliskt bankrutt Sverige blivit. En gång i tiden var vi ett krigarfolk. Karolinerna marscherade genom Europa. Idag sitter vi med böjda nackar och funderar på hur vi ska undvika att reta den som tittar hotande på oss.
-
Bergeå vill att Sverige ska "gå före" och "starta en nedrustningsspiral". Det är samma anda som präglade värnpliktsmotståndarvänstern under kalla kriget – de som hellre ville bli ockuperade än behöva bära ett gevär.
Hon påstår till och med att "det fungerade under kalla kriget". Ja, om man med "fungerade" menar att väst rustade upp så att Sovjet till slut kollapsade under sin egen tyngd. Ronald Reagan förstod det där: "Peace through strength." När USA installerade Pershing II-robotar i Europa var det inte för att starta krig, utan för att göra klart att Väst inte tänkte böja knä. Tyck vad du vill om honom och kalla kriget, fred får man genom styrka. Det är exakt det motsatta till vad Svenska Freds föreslår – de föreslår symbolisk kastrering i hopp om att våldtäktsmannen ska tappa lusten.
Men låt oss vara konkreta: vad anser då Svenska Freds vara "fredsbyggande insatser"? Jo, sådant som "dialog", bistånd, genusarbete och internationell solidaritet. Med andra ord – mjukt prat, pengar rakt ned i korrupta regimers fickor, och en ständig påminnelse om vår egen förmenta skuld. Det är med fredsretorik de göder tyrannier. Och det är med naivitet de göder kriget.
Det är värt att påminna om att detta är samma andas barn som tycker att "tysthetsnormen" på bibliotek är förtryckande och att svenska mäns våld är ett större problem än importerade klaners massövergrepp. Samma människor som hellre pratar om könsroller i Tchad än ser till att deras egna döttrar kan gå hem från bussen i trygghet. Det är den moderna västerländska mentaliteten i ett nötskal – självhatets religion.
-
Det är också därför upprustningen är nödvändig. Inte bara militärt – även mentalt, själsligt, andligt. Vi behöver fler män med svärd, inte fler värdegrundskvinnor med åsikter om svärdets existens. Vi behöver en nationell renässans där varje svensk vet att freden byggs med styrka, inte med undfallenhet.
Ryssland respekterar inte svaghet. Det gör ingen stormakt. Det har aldrig hänt i världshistorien. Ingen kejsare, ingen tsar, ingen kalif har någonsin låtit bli att marschera för att hans motståndare såg snäll ut. De marscherar för att de vet att ingen kommer stå i vägen, eller för att de tror att det kommer smaka mer än det kostar.
Och här står Bergeå, redo att riva barrikaderna. Hon borde inte få någon som helst respekt – inte som debattör, inte som svensk. Hon är inte för fred. Hon är för kapitulation.
För fred är inte ett naturligt tillstånd. Fred är ett tillstånd som upprätthålls av hot om våld. Av soldater som står på murarna. Av män och kvinnor beredda att dö för sitt folk. Det är den sortens fred som våra förfäder blödde för. Och det är den fred vi nu måste försvara – inte med naivitet, utan med stålhård vilja.
Så låt Bergeå sitta i sitt SVT-studioakvarium och kvacka om "fredsbyggande dialog". Vi andra rustar för verkligheten. Och verkligheten skiter i hennes känslor.