Sveket mot Nordens barn

Kan vi i denna sena timme ge hopp och framtidstro? Vi måste försöka.

En mor öppnar dörren till tonårssonens rum hemma i radhuset i en småstad någonstans i Sverige. De hade haft så trevligt under gårdagskvällen. Tittat på en film och ätit godis. “Jag älskar dig mamma” hade han sagt när han leende gick upp till rummet för att sova. “Vi ses i morgon” hade hon svarat medan hans rygg försvann i hallens dunkel. Han hade inte svarat.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Han såg fridfull ut där han låg i sängen och i samma stund hon såg honom förstod hon – instinktivt som bara en mor kan – att han inte längre fanns. Mörker. Hopplöshet. Han hade tagit sitt liv, fick hon senare reda på. Varför? Frågan har hon inget svar på. Men av det hon pusslat ihop: Förtvivlan. Ångest. Ensamhet. Ingen framtidstro.

Flickan lägger om såren på överarmen. Gömmer dem för familjen. På samma sätt som hon gömmer sitt riktiga ansikte. Hon ler när hon går in i vardagsrummet och säger hej då till mamma och pappa som tittar på teve. Hon fyllde tretton för några dagar sedan och hon har på sig de nya kläderna de köpte inne i stan. “Vad fin du är mitt lilla troll” sa pappa som vägrade sluta kalla henne det han kallat henne sedan hon var barn. Han ville ha en kram men hon gav honom ingen. Men hon såg glad ut. Så de tänkte inte mer på det.

Medan hennes mamma kryper upp bredvid hennes pappa i soffan där hemma några timmar senare och möts av hans famn ligger deras dotter våldtagen i baksätet på en smutsig bil. Mannen har dragit sig ur henne, skjutit undan hennes ben och satt sig tungt på sätet. Han kunde ha varit hennes farfar. När hon går ur bilen och vandrar hemåt igen har hon några paket cigaretter och en karta tabletter i väskan. Mer än så är hon inte värd känner hon.

Vad har gjorts mot er kära barn? Hur kunde de människor som skulle lämna efter sig något bättre svika er på detta sätt? Det är obegripligt. Det är bottenlöst sorgligt. Jag vet inte om någon generation blivit sviken på samma sätt som dagens unga. Svikna på alla sätt som går att svika ett barn.

Alla värden, alla normer och all tradition undanhölls er och i dess ställe en djupgående nihilism och kritikkultur. Själva verklighetens fiber har ni rånats på: ras, kön, Gud och hoppet själv. Varje redskap och vapen som föräldrar ska ge sina små så att de ska ha en ljus framtid berövades er. Under årtionden satte era beskyddare främlingars väl framför ert.

Så många av er kommer falla, gå sönder, medicineras eller hitta sätt att döva er själva på. Hopplöshetens demon griper om så många ungas hjärtan. Och alla ni som inte drabbas så illa kommer likväl ha djupa ärr i era själar, ni kommer vara trasiga och ägna livet åt att försöka hålla ihop er själva … och försöka förstå varför era tänkta beskyddare ville er så illa.

Jag önskar jag kunde visa var och en av er att det finns en annan väg, en bättre väg. Jag önskar jag kunde hålla om dig, lilla syster och få dig att förstå att du är en dotter av sköldmöer. Och du, lilla bror. Jag vill berätta för dig om dina förfäder, att du är en son av Norden. Ni är mer värdefulla än något annat!

Ty de hårda
hjältelivets
runor lyda:
svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.¹

Jag kommer nå fram till några av er. Men för många kommer vara utom räckhåll. Många kommer försvinna på vägen, men ni som kämpar er igenom kommer bli hårda. Framtiden finns hos er som överlever. Resten kan vi bara gråta för.

Denna väg jag vill visa är inte glamorös eller enkel. Vårt folk har aldrig mått bra av att vandra den breda vägen och våra unga som lider behöver hårdhet, mål och mening. Och arv. En insikt om varifrån de kommer. Det är en nordisk renässans som krävs. Denna börjar vid härden och växer i styrka. Det vill jag tro, det är vad jag hoppas. Med Guds hjälp.

1. Av Viktor Rydberg.