Snart är det diktsamlingsdags

På tiden med ett avslut och en nystart.

Några år har gått sedan jag började skriva ner min poesi och verkligen arbeta med den. Det var inget val. Detta är jag. Å ena sidan är det något mycket personligt, å andra sidan blir det väldigt offentligt när det görs tillgängligt. För mig handlar det om att bearbeta sådant som har drabbat mig på olika sätt – och att förstå, genom att pröva tankar, ropa ut i tomheten, vara ärlig och patetisk.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Det fyller också en funktion för fler än bara mig. När jag insåg det – insåg poetens och konstnärens roll – blev det självklart att jag skulle dela med mig av mina verk. Poeten ropar ut det som vi annars håller tillbaka, obekymrad om handlingen helt bryter mot förväntningar och konventioner. Det är hans eller hennes uppgift – och öde.

Många av dikterna kretsar kring det fundamentalt mänskliga: kärlek, relationer, förlust, svek, otillräcklighet, självkänsla eller brist på sådan, och självömkan. Jag ställer de frågor vi alla gör med jämna mellanrum när livet bjuder på motgångar. Det är ett av diktens syften: att erbjuda igenkänning – insikten om att man inte är ensam om att känna det man gör – och därmed kanske kunna finna vägar framåt.

Att dikterna i denna samling skrevs under de senaste åren är ingen slump. Händelser släppte lös en skapande urkraft inom mig. Det är levt liv som ligger till grund för allt jag skriver. När den sista dikten i samlingen nyligen blev klar, var det som om en tung börda lyftes från mina axlar, mitt bröst och mitt hjärta.

Jag var färdig. Saker och ting lades till ro.

Förutom den rent terapeutiska sidan av diktandet är detta också ett romantiskt-idealistiskt evangelium. Det berättar, å ena sidan, hur det borde vara – ur ett romantiskt perspektiv – och visar, å andra sidan, hur det faktiskt är. Det finns mycket svärta i det jag har skrivit ner; att blotta den är det enda sättet att tvätta bort den. Jag har inget att skämmas för (inte du heller, tro mig). Därför är diktsamlingen i grunden också en hyllning till kärleken och till hoppet – de två känslor som gör livet värt att leva. Sist av allt är den ett tack och en kärleksförklaring.

Några av mina dikter finns under fliken Poesi här på sidan, men jag vill bjuda på två från den kommande diktsamlingen – i hopp om att du känner att de talar till dig. Kanske får du lust att införskaffa ett exemplar när den blir tillgänglig.

Varsågod. Några kommentarer kring dem blir det inte, och de har inga titlar. De står på egna ben, helt och hållet. I samma ögonblick du läser dem blir de också dina – om de väcker tankar, känslor och minnen inom dig.

---

i dag var dagen du dog
det var en helt vanlig dag
för dom jag såg passera förbi
dom vet inte att du dog i dag

du vet det inte själv heller
att du inte längre lever
det är sådant som bara händer
något vi inte kan rå över

för döden gör det som krävs 
det delar jag med honom

och ännu andas du
och ler och gråter – och älskar
har ingen aning om det som skett
att för mig finns du inte mer

det var oundvikligt
en faktisk nödvändighet
för att befria oss båda från träldom
var du tvungen att dö

döden är så beständig
när den lägger allt till vila
och därför måste du dö
min älskade
därför dödade jag dig

bandet mellan oss två
börjar förmultna nu, 
ser du inte det?
det finns en skönhet också i det
säger jag ... och ljuger
för ingen jag ser

du dog i dag 
men jag kan inte leva utan dig
så jag uppväckt dig
du lever igen älskade vän
och jag lever åter på hoppet

---

Någon frågade om jag känner dig.

Så många minnen sköljde över mig,
lycka, sorg, längtan, ilska.
Och till sist – en stilla frid.

Jag sa inget först,
log bara svagt, ett leende så sällsynt for över mina
          läppar.
Jag teg, höll tyst en stund,
som om orden skulle avslöja något jag ville dölja.

”En gång gjorde jag det,” svarade jag sedan.
”En gång kände jag henne.”

En gång kände jag dig intensivt,
som om vi delade samma blod.
Men åren gick, och vi slutade trampa stigarna till
          varandra.
De växte igen,
blev främmande mark.

Nu känner jag dig inte längre.
Det krävdes en fråga för att jag skulle minnas.
Jag undrar om du minns mig.
Har någon frågat dig?
Eller förblev minnet av mig tyst?

Inget varar, har jag lärt mig.
Det som fick våra hjärtan att slå i takt
blev malörten i bägaren jag aningslöst drack

---