Skriv! Skapa! Dela!
Att skapa är att bidra till det mänskliga, även när ingen lyssnar – ännu.
Jag tror inte att något händer av sig självt. Allt handlar om orsak och verkan. Det som sker har sin upprinnelse någonstans, vid någon tidpunkt. Det kan dröja sekunder, timmar, dagar, månader eller år – men händer det, så började det någonstans.
Carl-Ernfrid Carlberg skrev en text om göticismen. Långt efter hans död läste jag den, och därefter blev hans tankar mina. De fick nytt liv genom mig.
Jag blev uppmärksammad på Edith Södergrans diktning:
Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdssoffa där en katt solar sig... Där skulle jag sitta med ett brev i barmen, ett enda litet brev. Så ser min dröm ut...
Den slog an hos mig och fick mig att tänka annorlunda om mitt eget diktande.
Därför räds jag inte att skriva tankar – sådana jag står för, ska tilläggas. Eller texter som prövar nya vägar. Jag delar med mig av det jag finner intressant eller vackert. Jag ger gärna av mig själv. Då bidrar jag till det mänskliga.
Och det vill jag att vi alla ska göra – du också. Varför ska du vara tyst? Varför skulle du inte låta dina händer forma, måla, tälja eller dreja? Dina ord, om så i brev till din älskade eller i noter i marginalen på boken du läser, har betydelse.
Allt ärligt skapande är i grunden ett arbete med själen – att utforska och lära känna sig själv. Mystikerna hade rätt när de sade att vi lär känna Gud när vi lär känna oss själva.
Du måste först tillåta dig att känna – sedan kan du läka. Och känna gör du först när du står öga mot öga med ditt innersta.
Kanske är ditt innersta inget du vill dela med din större mänskliga familj. Det gör ingenting. I värsta fall – släng allt. Men bättre ändå: låt det komma upp till ytan efter din död, så att det då kan bidra till vår insikt.
Kärleksbrev från 200 år tillbaka, eller dagboksnoteringar från farmor – det är dyrbarare än guld och ädelstenar. Det är inblickar i liv – glimtar av historien. En tidsresa vi får följa med på.
Vi förstår oss själva bättre när vi får lära känna våra förfäder. Alla är inte lika generösa som Heidenstam eller Strindberg. Alla uttrycker sig inte som Taube. Men en bondsk kärleksförklaring på gulnande papper med nödrim får i alla fall mina ögon att tåras och ger mig hopp om livet. Eller en religiös essä, bortglömd i Kungliga bibliotekets arkiv, som avslöjar djupa sanningar.
Idéer, tankar och känslor är början på något – på händelser vars slut ingen kan förutsäga. Kanske är det just de där tankarna som nu far genom ditt sinne som om hundra år blir den tändande gnistan till den svenska reconquistan... eller som hjälper en man att säga förlåt till sin hustru.
För Guds skulle människa. Dela med dig.
