Det hände sig att jag en gång när jag var bitter till väninnan sa något i stil med att det är “hopplöst med kvinnor eftersom de uppenbart vill att man ska vara en jävla typ för annars duger det tydligen inte!”. Patetiskt. Javisst. Ett uttryck för en frustration samt en idé som bottnar i uttrycket “snälla killar får inte kyssa vackra flickor”. Både sant och inte sant på samma gång.
🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.
Min väninna sa “nej Magnus, nu låter du som en incel” och det är ju en verbal magsop. Jag lyckades vara både självömkande och patetisk på samma gång. Kanske inte mitt bästa ögonblick men jag vet att du, kära broder, varit i samma sits och tänkt eller sagt samma sak.
Grundregel nummer ett i manlighet: var inte patetisk eller självömkande. Det vet vi alla. Det är självklart. Om något är hårdkodat i oss är det denna insikt. Säg inte det jag sade. Alla tänker det då och då (inklusive de tuffa och farliga killarna ska tilläggas), men låt det inte slippa ut. Det är inte upp till var och en att ägna sig åt dylikt eftersom det inte är “manligt”.
Men, och nu blir det ändå lite spännande tycker jag, också den som benhårt hävdar detta blir hopplöst förlorad i den klassiska romantiska diktningen, operan och litteraturen som fullkomligt vältrar sig i dylik patetisk självömkan. Inte ett öga är torrt.
När en vanlig människa uttrycker “hjärtats smärta” hyschas det, men ändå är det just det som blir folkkärt. Låt mig ta några mer moderna exempel. En av våra största skalder, Gustaf Fröding, skrev dikten “Jäntblig” och kom undan med följande:
Och akten er för jäntor
och deras falska blig,
det är en falsker jäntas blig,
som haver krossat mig,
med blig har hon betagit mig,
med blig har hon bedragit mig.
Och den blir bara värre för att sluta med total uppgivenhet och självmordsfunderingar.
Vi kan vidare konstatera att både Nietzsche och Strindberg ömsom givit uttryck för en viss frustration och patetiska verop gällande relationen man och kvinna. Jack Londons Martin Eden är en enda lång “snälla killar får inte”- berättelse.
Kvinnor, som inte vill att männen ska vara känslomässigt patetiska älskar dock kultur av olika de slag där män är känslomässigt patetiska. Och män, som försöker undvika att vara det, ger uttryck för det i egenskap av filosofer, poeter, författare och musiker (som blir respekterade, älskade och eftertraktade). Jag menar, på sin tid var Pierre Isacsson och Alf Robertson åtråvärda. Eller ännu mer modernt. Lars Winnerbäck. Mer behöver inte sägas. Hade någon av dem sagt det de sjöng enskilt hade det inte varit lika charmigt.
Det är nämligen sant att vi inte ska vara patetiska och självömkande offentligt till mans. Vi har behovet, var och en av oss, men gör bäst i att hålla det inom oss.
Men hur ska man få utlopp för det?
Enkelt. Genom skalden.
Detta blev tydligt för mig i arbetet med att sammanställa min diktbok, Mellan hopp och förtvivlan, som kommer ut under senvåren. Många av dikterna kretsar nämligen, vilket inte är helt ovanligt när det kommer till dikter, kring det fundamentalt mänskliga: kärlek, relationer, förlust, svek, otillräcklighet, självkänsla eller brist på sådan och självömkan. Poesin är fylld av “varför” och “om”. Så också litteraturen. Och musiken. Som sagt.
Det är i sin ordning. När poeten utbrister “varför räcker jag inte till” eller “varför lämnade hon mig” så gör han det för alla bröder som inte kan utbrista i dylik veklagan eftersom det inte är så en man ska göra och vara. Lite som när Anne Desclos skriver Berättelsen om O, eller E L James fantiserar ihop Femtio nyanser av honom. Det är för alla systrars skull, och många är de, som inte kan ropa ut det som göms mellan pärmarna och som finns djupt inom dem.
Jag har själv funnit tröst i dikter och musik när något varit jobbigt i livet. Kanske när man känner sig ensam eller har fått korgen. Att då läsa igenkännande dikter eller höra musik som sätter ord på känslorna kan vara befriande. Man vill inte vara patetisk och gå ut och skrika sina klagosånger, och det behövs inte eftersom poeten eller författaren eller låtskrivaren och sångaren redan gjort det.
Om en man tittar in i ögonen på en kvinna och säger: “varför väljer du inte mig, vad har jag gjort för fel, kan du inte älska mig såsom jag älskar dig. Nej du valde en annan…” så är det skämskudde, eller hur?
Men om vi ställer upp den som en dikt:
Varför väljer du inte mig?
Vad har jag gjort för fel?
Kan du inte älska mig?
Såsom jag älskar dig?
Nej du valde en annan…
Ingen skämskudde behövs.
Lägg till en släpig, hes röst, en gitarr och några ackord och vips har du hundratals – tusentals – kvinnor som blickar med lystna blickar på scenen. Och lika många män som tyst nickar igenkännande och tänker … “precis”.
Fråga Arne Qvick. Sången “Rosen”, låg på första plats på Kvällstoppen i fem veckor och fick 1969 en guldskiva för 100 000 sålda exemplar. Hur gick texten:
När jag som vanligt ringde dej och på bio bjöd dig ut
så svara du helt enkelt nej, nu får det va slut
Du sa: Jag ska va hemma ikväll, lägga mig tidigt och sova
Ring inte mer är du snäll, och det, de måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig, jag måste ut ikväll
På stan jag drev tills jag såg dej med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtra i dess nos,
när jag stod där tyst och tänkte: Hur enkel är min lilla ros
Den som vill kan ju också med fördel undersöka låttexten till “Sånt är livet”.
Skalden ropar ut det som vi annars håller tillbaka. Det är hans eller hennes uppgift och öde. I många fall går det inte så bra för dem personligen, vilket är orsaken till att de kan ge oss det de gör. De lever för intensivt, känner för mycket och tänker ännu mer. Hjärtats smärta är deras drivkraft. Ingen vettig människa väljer det livet. Men om det livet valt dig får du göra ditt bästa för att hantera det. Du har inget annat val. Och kom ihåg, du är behövd.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Vid härden to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.